Jag har tidigare skrivit några bloggposter om den besynnerliga identitetspolitiken. Jag har nämligen ytterst svårt att begripa hur en sån destruktiv ide som ju egentligen går ut på att bortse från individens personliga egenskaper för att i stället framhålla grupptillhörighet som etnicitet, ras, kön, klass, religion, sexuell läggning, fysisk förmåga, bostadsort osv kan ha hamnat i skallen på annars förmodligen välmenande politiker och opinionsbildare.
I SvD 17 maj under titeln ”Vägen till helvetet” gör Tove Lifvendahl en bra analys av problemet och vart identietspolitiken i värsta fall kan leda, nämligen till den dystopi som Lena Andersson beskrev redan 2004 i ”Du är väl svensk”, där identitetspolitiken upphöjts till statlig norm. Lifvendahl menar att verkligheten redan överträffat Lena Anderssons fantasi. Äganderätt såväl som meritokrati, dvs den bäst lämpade ges jobbet, naggas i kanten när statsrådet Morgan Johansson råkade försäga sig och menade att företag som inte har minst 40 procent kvinnor i styrelsen kan komma att upplösas. Fler exempel ges i ledaren, t ex Sveriges Televisions undersökning av bolagsstyrelsers etniska spridning. Eller Rättviseförmedlingens snoppräknare.
Det här är rena galenskapen. Som Lifvendahl konstaterar: ”De olika utspelen är lika populistiska som obegåvade. Reell mångfald uppnås inte automatiskt bara för att en grupp har en hög grad av social diversitet (etnicitet, kön, ålder, religion, sexuell läggning, fysisk förmåga). Det väsentliga, om mångfald är målet, är kognitiv diversitet, som ingen kvoteringslag rår på. Det är skillnader som kommer ur utbildning, träning, erfarenhet, expertis, tillgång till information, kunskap, kulturell bakgrund och motivation. En grupp med 50 procent kvinnor och 50 procent män som därtill har de mest skiftande hudfärger, kan ändå ha en homogen kulturell bakgrund och snarlik kompetens.” Och vad uppnår man då undrar jag?
För säkerhets skull påminner Lifvendahl också om Martin Luther Kings tal i Washington 28 augusti 1963: ”Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag ska leva i ett land där de inte döms efter sin hudfärg utan efter sin person”
Andra bloggar om identitetspolitik, könskvotering
