Sommarens utställning på Artipelag har den publikfriande titeln ”Ingen människa är en ö – konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård”. Man har lånat en del av titeln från John Donne och en längre version av citatet som också visas på en av utställningsväggarna lyder: Ingen människa är en ö helt för sig själv, varje människa är ett stycke av en kontinent, en del av helheten […]. Sen gör man på ingressen på hemsidan en samtida tolkning av temat genom att: ”…med konstens hjälp från slutet av 1800-talet och fram till idag problematisera bilden av skärgården med utgångspunkt i begrepp som klass, kön, identitet”. – Man kan ju tappa intresset för mindre!
Men identitetsdebatten är ju aktuell fast jag personligen har svårt för att låta mig tvingas in i någon statisk kategori som antas styra hela mitt liv från vaggan till graven. Håkan Lindgren har i mitt tycke träffande skrivit om den problematiska identitetspolitiken i en nyligen avslutad debattserie i SvD, här och här. Jag tror de flesta människor vill se lite vidare på sitt liv än att permanent låsas fast i klass, kön, etnicitet, sexuell läggning, bostadsort eller vad det nu kan vara.
 Entréhallen Artipelag |
Artipelag som ligger några mil söder om Stockholm är en ganska spektakulär konsthall i stort format skapad av Johan Nyrén. Hittills har själva byggnaden med omgivande skärgårdsnatur imponerat mer på mig än utställningarna. Men Artipelag har bara funnits i några år så förhoppningsvis kommer man att få upp farten och verkligen bli i klass med danska Louisiana eller Arken, som väl är de konsthallar man närmast kommer att tänka på som jämförelse.
 Torsten Renqvist: Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga, 1978 |
 L G Lundberg: Sundet, 2008 |
Utställningen innehåller nästan bara måleri och det är i mina ögon ett plus att slippa tröttsamma videofilmer och installationer. En del verk finns i naturen utanför konsthallen som Ebba Bohlins jättelika flytande öra och Medeleine Jonsson Gilles ljudverk. Kopplingen till skärgård är förstås tämligen svag bland en del av de mer samtida verken på utställningen. Här har man verkligen jobbat med vida tolkningar, som t ex Ernst Billgrens Möte, som jag sett tidigare på Liljevalchs.
 Prins Eugén: Nattmolnet, 1901 |
 Olle Nyman: Utblick övre gården, 1931 |
Den äldre konsten svarar bättre mot förväntningarna på skärgårdstema och är nog också generellt av högre kvalitet.
 Bruno Liljefors: Morgonstämning vid havet, 1896 |
 August Strindberg: Mysingen, 1892 |
Utställningen är glest hängd, det verkar som om man haft svårt att få ihop verk att hänga. Så kan det kanske vara i början antar jag. Men Artipelag skulle vara en perfekt plats att ställa ut internationella storstjärnor på. Jag skulle gärna se t ex Anselm Kiefer, Gerhard Richter, Miguel Barceló eller liknande visuellt inriktade konstnärer fylla ut de rymliga salarna på Artipelag.
Andra bloggar om konst, utställningar, samtidskonst, konsthistoria, Artipelag, ingen människa är en ö
Tack för din intressanta rapport från Artipelag. Jag tycker så mycket om alla initiativ till konst- och kulturlivet och har velat besöka Artipelag sedan det öppnade, men hittills har det inte blivit av på grund av avståndet och att utställningarna inte lockat. Den här utställningen är den som verkar mest intressant hittills, så jag hoppas att jag skall kunna ta mig dit i sommar.
För övrigt är jag med dig i Identitets-diskussionen och känner igen mig mest i Håkan Lindgrens artikel. Kanske är det för att jag till stora delar hör till de priviligerade grupperna, men Lindgren säger ändå en hel del tänkvärda saker som har tappats bort i dagens diskussioner.
Det går en särskild Artipelagbuss från Centralplan 9, se hemsidan.
Beträffande identitetsdebatten så är jag mest skeptisk till den inlåsningseffekt som jag misstänker betoningen av identitet har. Om man råkar vara rasifierad kvinnlig homosexuell låginkomsttagare och förortsbo kan man säkert ha en svår situation. Men en del saker i livet kan faktiskt förändras och man har flera roller att spela – om man nu inte för evigt låter sig bindas till den ”identitet” man råkar födas i. Den överdrivna betoningen av identiteten tycker jag verkar vara en uppfinning av extremister för att understödja klasskampen (till vänster) eller raskampen (till höger).