Knappast någon som vistas här i landet kan väl ha undgått att se Carl Larssons konst i åtminstone något sammanhang eller någon form. Han är verkligen överexploaterad. Men om hans komplexa person har jag egentligen bara haft en diffus uppfattning baserad på den allmänna mytbildningen. Desto mer imponerad blir jag av Per I Gedins biografi över nationalkonstnären Carl Larsson (1853-1919). Den är ytterst intressant, välskriven och insiktsfull och faktiskt lite spännande också. Tiden är perioden före och efter förra sekelskiftet, la belle epoque, då så mycket hände både här hemma och i Europa, då kulturlivet blomstrade, nya vägar bröts och kulturella strider utkämpades där inte minst Carl Larsson var inblandad.
 Per I Gedin: Jag Carl Larsson Bonniers 2011, 526 s. ISBN13: 9789100125745 |
Carl Larsson klagade i sin självbiografi “Jag” från 1918 över sin fattiga uppväxtmiljö. Men Gedin påvisar att det kanske inte var fullt så illa. Båda hans föräldrar hade genomgått en klassresa neråt, vilket säkert satte sina spår. Carl uppfattade sig själv som ett ovälkommet barn, i varje fall av fadern. Senare i livet hade han ändå ett gott förhållande särskilt till modern medan förhållandet till fadern var mer ambivalent. När han ganska tidigt i livet började tjäna egna pengar delade han med sig till föräldrarna och blev slutligen ensamförsörjare av dem och korresponderade flitigt med dem då han vistades utomlands.
Carl Larsson arbetade i början av karriären framför allt som illustratör och fick ganska tidigt kontakt med August Strindberg som lät honom illustrera några av sina böcker. Det var också främst som illustratör han blev känd av en bredare publik. Men själv hade han vidare vyer, illustrerandet var främst en födkrok, han ville slå igenom som konstnär och allra helst bli monumentalmålare och skapa stora fresker.
Carl var populär bland vännerna och rumlade om en hel del som ungkarl och hade en del kvinnoaffärer också. Han träffar Vilhelmina Holmgren och får två barn med henne, men 1877 dör Vilhelmina och båda barnen dör också i späd ålder. Carl reser till Paris där han skaffar ateljé och modell och försöker få ställa ut på den årliga salongen. Det lyckas inget vidare, han återkommer till Stockholm, jobbar på som illustratör, bland annat av Fältskärns berättelser och når en viss kulturell status i dåtidens innekretsar. Han återvänder till Paris och blir medelpunkten i den svenska konstnärskolonin med mycket festande. Trots rätt goda inkomster från illustrationsuppdragen är han ofta i penningknipa och måste begära förskott av sina uppdragsgivare. Han lever säkerligen över sina tillgångar, men är också alltid generös mot sina vänner. Han är en flitig brevskrivare och berättar i ett brev till Albert Bonnier 1881 om sin stora ateljé med
“fyra rum och otaliga skrubbar fördelade i tvenne våningar, mystiska trappor, en egen gård, tvenne trädgårdar, en hundkoja och härlig utsigt öfver verldsstaden. På sommaren är mitt residens något alldeles afvundsvärt. För att få litet lif i domicilet har jag skaffat mig en flicka och en hund; hunden sprang sin väg, men flickan är fortfarande qkvar – i vanliga fall plägar förhållandet vara omvändt”.
Flickan är hans gamla modell Gabrielle från hans förra Parissejour som troget väntat på honom, och de arbetar hårt tillsammans.
Carl blir nu mer och mer etablerad som illustratör men måleriet blir insmickrande sockersött och akademiskt brunsåsigt. Hans lärare från Konstakademien Fredrik Wilhelm Scholander stöder honom dock konsekvent som målare. Han skriver: “Min gosse det duger inte, hör du det!…..Alltså: skär dig i två halfvor. Låt den ena vara vild och hur galen som helst, men håll den andra inom förnuftets skrankor.” Ett år senare i Grez skulle Carl följa Scholanders råd att måla av “ett stycke verklighet utan krystade, mer eller mindre olidliga färgexperiment”.
Efter flytten till Grez inträffar “miraklet”, då han “av en händelse fick fatt på vattenfärger” och målade sin första akvarell ”Förbjuden frukt” (1882) som omedelbart etablerade Carl Larsson som en eftertraktad konstnär. Han ser för första gången naturen och överger det såsiga historiemåleriet. Han kommer också att hålla fast vid akvarellen som en favoritteknik. Senare kommer han att erkänna Scholanders betydelse för den konstnärliga omvändelsen, men betonar i den processen också kärleken till sin blivande hustru Karin Bergöö som han träffade i Grez. Karin bor tidvis i Paris tillsammans med konstnärinnan Julia Beck medan Carl är kvar i Grez. Karin och Carls korrespondens under den tiden som man får glimtar av i boken är ganska rörande. Tokkärare än så kan man troligen inte bli, och det varar för dem båda ett helt liv.
 Carl Larsson: “Förbjuden frukt” 1882 |
 Carl Larsson: “Bruden” 1883 |
Opponenten
En grupp konstnärer, bland andra Per Hasselberg, August Hagborg, Carl Larsson, Ernst Josephson, Richard Berg, Nils Kreuger, Georg Pauli och Karl Nordström var i stark opposition till Konstakademiens verksamhet. 1884 låg revolten i luften och man beslöt ordna en egen utställning, vilket vid den här tiden var något unikt. Utställningen ”Vid Seinens strand” som öppnade 1 april 1885 i Blanches nya konstsalong (jag tror den låg ungefär där Sverigehuset ligger nu vid Kungsträdgården) blev dundrande publiksuccé och även kritiken var mestadels positiv, man kallade utställningen ”Konstnärsrevolutionen”. Året efter bildades Konstnärsförbundet som kom att få stor betydelse för konstlivet ett kvartssekel framåt. Boken berör inte bara konsten utan också sambandet med kulturlivet i stort vid den här intressanta tiden.
Strindberg
Carl Larsson blir en stor beundrare av August Strindberg, de umgås från slutet av 1870-talet bland annat på Kymmendö och korresponderar flitigt. Så småningom blir Carl Larsson mer undvikande mot den demoniske författaren och Strindberg i det offentliga mer kritisk till Carl Larssons konst som han menar ”inte tjänar folket”. Samtidigt är korrespondensen mellan de båda lika vänskaplig som förr, tills en brytning inträffar initierad av Strindberg. Kanske har brytningen delvis politiska orsaker; Carl Larsson har under tiden svängt från att liksom Strindberg beteckna sig som socialist till att anta en mer liberal attityd. Och ännu längre högerut på den politiska skalan skulle han svänga när han blev äldre. Det politiska hade dock för Carls del knappast någon ideologisk grund menar Gedin, snarare var hans övertygelser beroende av hans personliga situation.
Monumentalmålaren
Intressant att följa är Gedins redovisning av beslutsångesten hos beställarna i samband med väggmålningarna i Nationalmuseums trapphall, de som Carl Larsson senare skulle betrakta som sitt huvudverk. På de tomma väggarna i Nationalmuseums entèhall kunde vid museets färdigställande 1866 en 13-årig Carl Larsson läsa ”Plats för freskomålningar” och redan då med konstnärsdrömmar undra vilken konstnär som skulle våga sig på en sådan uppgift. 1883 utlystes en idétävling för dekoration av väggarna vilket dock gav dåligt resultat och väggmålningskommittén insomnade några år. Under tiden hade Carl Larsson arbetat med en stor väggtriptyk för sin främste mecenat, industrimannen Pontus Fürstenberg. Slutligen efter många turer i kommittén där Carl Larssons främste motståndare är Helgo Zettervall och tillskyndare bland andra Viktor Rydberg undertecknas kontraktet för utsmyckning av den nedre trapphallen 1896. Efter 13 års kommittéarbete kan så utförandet starta och Carl Larsson kastar sig in i det med manisk frenesi. Arbetsdagarna blir ofta 17 eller 18 timmar långa.
Gustav Vasas intåg i Stockholm
Nästa steg i väggmålningsprojektet i den övre trapphallen med Gustav Vasas intåg i Stockholm färdigställs först 1908. Den får kritik bland annat för att hästen är passgångare. Larsson har dock gått mycket grundligt tillväga, förebilden till Gustav Vasa till häst är Donatellos kondottiären Gattamelata i Padua. Carl Larsson införskaffar till och med en häst på vilken han provar att rida passgång (foto i boken s 336!).
Karin Bergöö
Carl Larssons hustru under 37 år Karin Bergöö har ett eget kapitel i boken. Hon var själv en lovande konstnär, men fick ge upp konstnärsdrömmen när hon gifte sig. Det är dock svårt att spåra någon bitterhet hos Karin över detta. Hon fick också en fortsatt konstnärlig karriär genom nyskapande inredning och textilarbeten i det Larssonska hemmet i Sundborn. Familjen hade sju barn och ofta ett ganska vidlyftigt sällskapsliv med besökare från när och fjärran. Carl ansåg att deras förhållande var absolut jämlikt, och med den tidens mått var det i varje fall ytterst modernt.
Sundborn
Det numera världsberömda huset i Sundborn var en gåva från Karins välbärgade föräldrar och familjen bosatte sig så småningom där permanent. Det byggdes successivt ut och inreddes i detalj av Carl och Karin med inspiration av Arts and Craftsrörelsen i England. Den radikala inredningsstilen och ”huset som allkonstverk” som kom att spridas i ett flertal publikationer illustrerade av Carl bildade skola i Sverige och väckte intresse även utomlands. På uppmaning av Karin målade Carl av husets interiör och omgivningar i massvis med akvareller i en illustrerande stil med skarpa konturer som blivit hans kännemärke. För att ge lite liv åt bilderna placerade han in ”en unge här och en där” och skapade på så sätt familjeidyllen som spreds över världen i publikationer som ”Ett hem”.
Patriarken
Carl Larsson blev på senare år alltmer konservativ, och enligt tidens mode en riktig patriark. Hans framgångar gjorde att han såg sig själv som Sveriges främste konstnär. Enligt hans åsikt kunde bara Anders Zorn mäta sig med honom. Hans måleri blev naturligtvis omodernt med tiden och Carl hade i början svårt för den nya konsten. Däremot tyder innehållet i familjens stora bibliotek på att han var väl orienterad om tidens konstnärliga strömningar som fauvism, kubism och expressionistgruppen Der Blaue Reiter. Han försvarade också kraftfullt Isaac Grünevald mot antisemitiska angrepp av bland annat Albert Engström. I ett brev till Zorn där han nämner en utställning på Liljevalchs konsthall som han finner tråkig skriver han: ”Här behöfdes verkligen Grünevald! Ty han är rolig”.
Midvinterblot
Den sista väggmålningen i Nationalmuseets övre trapphall skulle också utföras av Carl Larsson, men man var i kommittéen oense om motivet. Carl hade utvecklat sin konservatism under de sista åren och även börjat intressera sig för mysticism och okonventionella religiösa läror. Han skriver redan 1908 en artkel i Ord och Bild om ”Ett svenskat Panteheon” där kvarlevorna av stora svenska män för evigt ska vila i en tempelliknande byggnad vid gravhögarna vid Gamla Uppsala. En liknande fosterlandskult ligger till grund för hans idé om hur väggfältet ska smyckas; från Snorres kungasagor hämtar han historien om hur kung Domalde ska offras för att missväxt råder i landet. I bakgrunden finns ett tempel som ska föreställa det gamla hednatemplet i Uppsala och även liknar det Panteheon som Carl tidigare skissat.
Carl Larsson: Midvinterblot
Kritiken mot idén var stark, man ansåg den barbarisk, men Carl Larsson skyllde på avundsjuka bland kollegerna. Ett fåtal försvarade de skisser av Midvinterblot som han lämnade ifrån sig, bland dem Gustav Fjaestad och Anders Zorn. Vad de flesta inte kände till var Carl Larssons depressionsperioder. Gedin nämner honom som klart manodepressiv vilket skulle förklara hans häftiga humörssvängningar och maniska arbetsperioder. Själv betraktade Carl Larsson Midvinterblot som sitt konstnärliga zenit. Det finns också en avgörande identifikation med honom själv i rollen som den självuppoffrande Domalde som stolt med blottad strupe blickar mot sin död. Det är som Kristus inför sina domare, eller Carl Larsson själv inför sina kritiker.
Modernismen har slutligen påverkat honom. Kanske kan man se det i Lovis Corinths starka färgskala och i guldet hos Gustav Klimt. Midvinterblot antas inte och Carl Larsson tar 1916 hem den stora målningen som är utförd i olja på duk till sin ateljé. Han förlorar därefter alltmer lusten att måla. Den 20 januari 1919 rullar han upp den stora duken på ateljégolvet och skriver några anvisningar. Två dagar senare är han död. Midvinterblot hängs faktiskt upp några år på Nationalmuseum mellan 1925-1931, tas ner igen, magasineras i Lund, säljs av familjen, hamnar i Japan, förvärvas slutligen 1992 för 14,7 miljoner kronor åter av Nationalmuseum där den nu efter nästan ett sekel hänger på sin tänkta plats.
Per Gedins bok är en spännande skildring av en intressant människas liv. Den ger också en levande bild av en fascinerande period i svensk konst- och kulturhistoria. Gedin skriver med engagemang och stor kunnighet och inlevelseförmåga. Det rikliga utdraget ur brev med 1800-talssvenska i behåll bidrar till tidsatmosfären. Det flitiga brevskrivandet som också till stor del utgör källan till boken får mig att undra över hur framtida biografier ska kunna framställas när knappt några brev skrivs längre och e-post sällan sparas. Kanske kommer vi aldrig mer en människa så inpå livet som Carl Larsson och hans generationskamrater via bevarad korrespondens.
Jag Carl Larsson får fyra [****] poäng
Andra bloggar om böcker, konst, konsthistoria, Carl Larsson, Per I Gedin
Du har skrivit en intressant sammanfattning av boken om Carl Larsson! Jag har läst den och känner igen en hel del av den, men en del var nytt, bl.a. tanken att han var manodepressiv.
Karin hette Bergöö som ogift och var bokhandlardotter från Hallsberg, där jag växte upp. I Hallsberg finns Bergöö-huset kvar som museum och man kan se väggmålningarna i bostadsvåningen, de som Carl Larsson gjorde.
Det där med manodepressiv är förstås något som Gedin antar (s 447), men det är väl inte otroligt att han hade en sådan läggning.
Nej, ursäkta, Karins familj var nog järnhandlare, fast butiken var stängd långt innan jag minns, så jag är lite osäker.
Minns inte att det står något i boken om vad familjen sysslade med annat än att det var ”en förmögen borgarfamilj”. Huset i Hallsberg skulle vara kul att se någon gång, väggmålningen finns ju avbildad i boken. Är det tillgängligt för allmänheten?
Jo, det brukar gå att få se målningarna, men man ska nog kolla innan vilka tider. Det finns säkert någon uppgift om det på Hallsbergs kommuns hemsida, avdelning kultur. Man är väldigt stolta över sitt Bergööska hus!
Tack Inga. Jag ska komma ihåg det om jag nån gång passerar Hallsberg igen .