Det första man möts av vid inpasseringen till det etruskiska gravområdet vid Tarquinia är en samling av stenmonoliter med hatt. Jag såg ingen förklarande skylt eller också missade jag den. Men jag gissar att det måste röra sig om de fallossymboler som krönte männens gravar som har samlats här. Kvinnorna hade enligt Lawrence (1) symboler i form av små hus eller kistor, men något sådant syntes inte till i Tarquinia.
 Tarquinia |
 Tarquinia. Ingångarna till de gravar som är öppna för besökare har försetts med en liten överbyggnad. |
 Tarquinia. Leopardgraven. (Bild: Wikimedia) |
Gravmålningarna utstrålar liv och glädje. Det är som om de underjordiska rummen vore smyckade festlokaler med bilder av dansande, aktiva, festande människor, växter, fåglar, djur. Kanske ska bilderna spegla det liv den döde haft eller det liv han förväntas fortsätta i dödsriket. Det är något naturligt, okonstruerat över de här bilderna. Jag är väl inte ensam om att se ett samband med minoisk konst: samma okonstlade glädje, samma lätthet i rörelserna som i de minoiska ungdomarnas språng över tjurens rygg. Och visst kan man när man ser dessa bilder förstå Lawrence (1) när han närapå vill upphöja etruskernas samhällen till ett slags forntida lyckoriken, drömmen om det enkla livet, nära tillvarons essens.
Gravarna har på senare tid skyddats från slitage genom en glasruta, vilket gör det svårt att ta bra bilder.
 Tarquinia, Tomba dei baccanti. Daterad till ca 510 fvt, upptäckt 1874. (Bild: Wikimedia) |
 Tarquinia, Tomba Claudio Bettini. Denna grav från 400-talet fvt upptäcktes 1967 och är tillägnad konsthistorikern Claudio Bettini. Målningen skildrar en festmåltid. På sidoväggarna finns (illa skadade) bilder av musiker och dansare. |
I stort sett alla etruskiska gravar har för länge sedan plundrats på lösa föremål: husgeråd, smycken, guld, brons, vapen, keramik och sarkofager. Gravplundring blev en mindre industri i Etrurien i början av 1800-talet efter att etruskiska gravar upptäckts på ägor tillhöriga Napoleons bror Lucien Bonaparte som blivit prins av Canino. Lucien var i penningknipa och alla fynd värderades efter marknadsvärde. Han hade dessutom sin egen uppfattning om vad som var värdefullt. De målade grekiska vaser som importerats eller tillverkats av invandrade greker ansåg Lucien vara etruskiska, medan den vackra svartpolerade buccerokeramiken som verkligen var etruskisk ansågs värdelös och slogs sönder för att inte förstöra marknaden. Världens museer är nu fulla av grekisk keramik från etruskiska gravar.
Litteratur:
1) Lawrence, D H: Resa i etruskernas land. Tidens bokklubb, Stockholm 1954. 133 s
2) Furuhagen, Hans: Etrusker, Historien om ett främmande folk. Norstedts 1985. 190 s.
3) Martinelli, M Paolucci, G: Guide to the places of the Etruscans. Scala, Florence 2007. 128 s.
Andra bloggar om antiken, etrusker, gravar, väggmålningar.Tarquinia, Italien
