Den här boken upptäckte jag efter tips från en av följeslagarna på resan till Etrurien. Jag blev genast fängslad av texten och införskaffade boken (finns på biblioteket eller här). Tyvärr läste jag boken först efter resan i stället för i förväg.
D H Lawrence: Resa i etruskernas land. |
Det är förstås samme Lawrence som skrivit bland annat Lady Catterley’s älskare. Och visst märks det att det inte är vilken skribent som helst som nu med både poetisk blick och sinnlighet tar sig an beskrivningen av den resa han företog i Etrurien år 1927. Lawrence är väl påläst på ämnet och den tolkning han gör av etruskernas liv med inspiration av gravmålningar och monument är oemotståndlig. Men reseberättelsen i det fascistiska Italien några år efter första världskrigets slut är också en intressant tidsskildring. Han tar stark ställning för de levnadsglada och ”lastbara” etruskerna mot de ”preussiska” romarna, de som är fascisternas förebild.
Den tidiga etruskiska kulturen ser Lawrence som ofördärvad och oromantiserad, deras små oansenliga och föga imponerande tempel är ”uppfriskande” och konsten i gravarna är knappast ”upplyftande”, den speglar endast folkets enkla oinvigda föreställningar och måste ha utförts av enkla män, hantverkare av folket – det är inget prästerligt över den etruskiska konsten som den i Egypten.
Han besöker Cerveteri, Tarquinia, Vulci och Volterra och redogör för sina upplevelser både av de etruskiska lämningarna och av resans vedermödor. På köpet kommer också en hel del tänkvärda iakttagelser av livet i det fattiga Etrurien 1927 och en och annan levnadsvisdom dessutom. Han finner Italien idag (1927) mycket mer etruskiskt till sin livsnerv än romerskt. De etruskiska augurernas försök att med hjälp av fåglarnas flykt söka spå framtiden ser han som en ungefär lika exakt vetenskap som dagens psykologi eller nationalekonomi och det kan man kanske hålla med om.
Fast det där med den tidiga etruskiska kulturen som oromantiserad undrar jag lite över. Lawrence romantiserar etruskerna en hel del på egen hand. Eller hur ska man tolka detta:
Men vem vill ha åskådningsundervisning om utdöda folk? Vad man vill ha är kontakt. Etruskerna är inte någon teori eller tes. De är en upplevelse. Och upplevelsen fördärvas alltid. Museer och återigen museer, åskådningsundervisning som lagts upp som en illustration till arkeologernas osunda teorier, vansinniga försök att samordna föremål som inte går att samordna och i bestämda mönster passa in företeelser som inte har bestämda mönster! Det är beklämmande! Varför måste man sätta alla erfarenheter i system? Varför måste till och med de gamla etruskerna förvandlas till ett system?
Måste förståelse stå i motsats till upplevelse frågar jag mig? Och tack alla muséer som tagit hand om de lämningar utan vilka vi skulle varit utan både kunskaper om och upplevelse av etruskerna. Lawrence verkar surna till lite mot slutet av boken, men antagligen är det fascistregimen i Italien som spökar.
Recensioner mm:
Barbro Santillo Frizell i Svd 2019-04-16: ”Mytiskt folk som får vårkänslorna att spira” – Lawrrences bok omnämns bl a.
