Konstfacks elevutställning 2012 visar en del industridesign, textil och keramik m m som är intressant, men utställningen ger inte mycket att hämta för den som är intresserad av visuell konst. Inredningsavdelningens möbler imponerar inte heller. Det gjorde däremot Jonna Franssons teckningar i en genre som kallas storytelling Det blev också en av få behållningar av utställningen.
 Jonna Fransson: Morfar |
 Jonna Fransson: Kirsten |
Berättelsen handlar om konstnärinnans morfar som på 1930-talet gjorde geologiska forskningsresor till Grönland. Teckningarna är mycket fina och uttrycksfulla. Sättet att teckna hår får mig att tänka på Botticelli.
Konstfacks vårutställning visar väl annars rätt tydligt att skolan liksom de flesta andra konstskolor alltmer avlägsnar sig från konsten och estetiken till förmån för idéerna.
Therese Bohman sammanfattar i Expressen det problematiska med detta: ”Det är den idébaserade konstens paradox: i sin vilja att vara något mer än konst, slarvar den bort konstens kanske viktigaste kvalitet och konkurrensmedel: omedelbarheten. Möjligheten att få betraktaren att bli ögonblickligen drabbad. Det är tyvärr ofta där man hamnar med ambitionen att göra konsten till forskning – i det sämsta av två världar: konst utan omedelbarhet, uppstagad av teoriernas oraffinerade tråkighet”.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, konsthantverk, teckning, Konstfacks vårutställning 2012, Jonna Fransson
Himla bra uttryckt i Expressen, exakt!
Inga: Visst är det bra skrivet av Therese Bohman. Verkar det inte som om vi alltmer närmar oss en uppdelning av konsten i en visuell del och en filosofisk ”forskningsdel”. Det visas ju rätt mycket foto numera, kanske som ett försök att uppväga bristen på något att titta på på konstutställningarna. Visst kan fotoutställningar bli sevärda men jag tycker ändå inte riktigt det uppväger bristen på det visuella hantverket.