Michel Houellebecq: ”Elementarpartiklarna”

Michel Houellebecq: ”Elementarpartiklarna”
Bonnier pocket 2000. 351 s
ISBN: 9789100574611

Adlibris Bokus

Man förstår varför Michel Houllebecqs Elementarpartiklarna från 1998 blev populär och räknas som författarens genombrott, den innehåller nämligen otroligt mycket snusk! Faktiskt obehagligt mycket. Mer än halva boken handlar om den ena av huvudpersonerna, Brunos extrema sexuella aptit, hans frustration och misslyckanden och i viss mån lyckliga perioder tillsammans med likasinnade kvinnor och vid besök på obskyra etablissemang där gruppsex utövas.

Medan Brunos mål i livet består av så mycket sex som möjligt är hans halvbror Michel raka motsatsen – en kysk man som så småningom ändå får ihop ett tämligen svalt förhållande med sin ungdomsvän Annabelle. Sin tid ägnar han åt molekylärbiologisk forskning som så småningom leder till ett sätt att klona människor och även överföra deras minnen till nya versioner av organismen. Fortsättningen på just den delen av berättelsen tror jag finns i Refug från 2005

Sexualiteten är uppenbarligen ett centralt tema för Houellebecq. Är den ett problem eller en välsignelse? Den frågeställningen belyses i huvuddelen av boken via de två halvbrödernas olika livsstil. Båda verkar störda av sin uppväxt med frånvarande egoistiska föräldrar och här är udden riktad mot hippierörelsen och 68-generationen. Men själva kärnan i boken kommer nog först i epilogen som tilldrar sig i framtiden där resultatet av Michel Djerzinskis arbete summeras.

Mänskligheten skulle försvinna, men innan dess “ge upphov till en ny, könlös och odödlig art som lagt individualitet, separation och personlighetsutveckling bakom sig”. Samtliga individer skulle vara bärare av samma genetiska kod. Projektet skulle förstås framkalla en våg av fientlighet bland anhängarna av uppenbarelsereligionerna – judendom, kristendom och islam. Bara buddhismen skulle visa en viss förståelse. Men projektets (framtida) främsta förespråkare Hubczejak lyckades skickligt vinna New Age-rörelsen för sina teser. Rörelsen som var ett svar på ett verkligt lidande till följd av psykologisk, ontologisk och samhällelig upplösning kunde Hubczejak inkorporera i sin egen “Rörelse för humanpotentialen” som skulle skapa en ny försonad, könlös mänsklighet där känslan för det kollektiva, permanenta och heliga skulle återupprättas.

Det globala löjets skimmer som efter årtionden av orimlig överskattning vilade över Foucault, Lacan, Derrida och Deleuze skulle tills vidare inte öppna för någon ny filosofisk tanke, utan tvärtom skapa misstro kring samtliga intellektuella som sade sig representera “humanvetenskaperna”; därmed blev det ofrånkomligt att vetenskapsmännen kunde tillvälla sig makten inom alla tänkandets områden.

Houllebecq skriver oerhört cyniskt, eller möjligen svartsynt uppriktigt om man så vill. Hans texter innehåller tvära kast mellan vardagligheter, cyniska iakttagelser om världen och samhället och vetenskapliga resonemang på hög nivå, och så en hel del sex, så mycket så man storknar. Kärleken är mestadels frånvarande. Jag vet inte om de här idéerna i Elementarpartiklarna bara ska tas som en satirisk framtidsvison eller om det kanske också ligger en kärna av allvar bakom, en önskedröm om paradiset? Och det är lite av den tvetydigheten som gör boken intressant.

Elementarpartiklarna får fyra [****] poäng

Boken har visst filmats också. Jag har inte sett filmen men här är en recension i SvD som jag tycker ger en del bakgrund till Houellebecqs tankevärld.

Mer om Houellebecq:
Underkastelse
Refug
Kartan och landskapet
Houellebecq och transhumanismen

Andra bloggar om , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

3 svar på Michel Houellebecq: ”Elementarpartiklarna”

  1. Jenny B skriver:

    När jag läste Elementarpartiklarna blev jag överraskad över hur bra jag tyckte att den var. Bruno, ful i mun och ful i tankarna och som ser kvinnor som objekt som inte ger honom all sex han tycker han behöver, vore lätt att hata, men han är ju så ynklig att jag tycker synd om honom. Och när han väl får all sex han vill ha, blir han inte ens lycklig, bara mindre irriterad.
    Houllebecq drar ju ut tendenser till sin spets; sexfixering, konkurrens, utseende. Det verkar som att han inte ser något alternativ till den översexualiserade världen annat än den totalt sexlösa världen skapad efter Michels logik. Visst får de mycket mer tänkande gjort, men det verkar ju litet tråkigt. Kanske finns det en bättre väg mitt emellan de två alternativen?!

  2. Börje skriver:

    En medelväg saknas i boken ja. Men det skulle väl ta bort lite av effekten. Ingen av de två brödernas ytterligheter leder till ett gott liv. Trots all cynism ligger det något i Houellebecqs samhällskritik. Men är det” känslan för det kollektiva, permanenta och heliga” vi egentligen vill ha? I mina öron låter det som en medeltida sovjetstat. Men kanske borde det även här finnas en medelväg?

    Har bara börjat läsa Refug, men där får man väl en bild av hur Houellebecqs framtida paradis skulle kunna se ut – ett liv i ensamhet utan passioner eller starka känslor. Till och med döden blir enbart ett mindre avbrott i tillvaron mellan inkarnationerna. Och en hund ger all tillgivenhet och fysisk närhet man behöver. Är det möjligen också en bild av hur Houellebecq själv skulle vilja leva eller kanske redan lever? Man får ju det intrycket när man läser Kartan och landskapet.

  3. Pingback: Michel Houellebecq: ”Underkastelse” | Börjes konstblogg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


fyra + = fem