Det första som slår mig vid en snabb överblick av utställningen Passioner på Nationalmuseum är hur mycket utmärkt konst museet verkar ha i sina gömmor som i varje fall jag aldrig har sett. Bara det att kunna visa så många sällan exponerade verk är ju en utmärkt anledning att skapa en sådan här utställning med ett tema som ju dessutom kan spegla alla tider. I entrésalen hänger målningarna på en vägg täckt av speglar. Man kan se sitt eget ansikte samtidigt som man tittar på konsten. Att spegelväggen är lite bucklig gör dessutom att den fungerar som en skrattspegel.
 Passioner på Nationalmuseum med Laokoongruppen till höger och spegelväggen till vänster |
Laokoon, den trojanske prästen som blev kvävd av ormar som Poseidon sände ur havet för att hindra honom från att varna Trojanerna för att ta emot trähästen får mig alltid att tänka på Ragnar Lodbrok och hans söner. Har den berättelsen inspirerats av Laokoon? Ja det får vi väl aldrig veta. En snabbgoogling visar dock att kombinationen Laokoon och Lodbrok är långt ifrån okänd, men de flesta referenserna leder intressant nog till 1800-talslitteratur i fulltext som scannats in av Google books.
Ett otroligt konstverk är det i varje fall och lika otroligt att det har bevarats till eftervärlden, Originalet, nu i Vatikanmuseet, härstammar troligen från ca 50 fvt och hittades i Rom på 1500-talet i kejsar Neros gyllene hus. En annan kopia än den nu utställda togs hem av Gustav III vid hans Italienresa, den pryder nu Konstakademiens pampiga entrésal.
 Okänd nederländsk konstnär, Skrattande narr Foto: Nationalmuseum |
 Akseli Gallen-Kallela, Konstnärens moder, 1896. Foto: Bodil Karlsson/Nationalmuseum |
 Ejnar Nielsen, Skulptören Andreas E V Hansen och hans hustru |
 Bertha Wegmann, Ung mor med barn i trädgård |
 Nicolai Abraham Abildgaard, Culmins vålnad visar sig för modern |
 Frans Xaver Messerschmidt, Gäsparen |
Utställningen visar också en del videoverk av Bill Viola och andra. De är fina men imponerar inte alls lika mycket som det fantastiska måleriet. Foto och video har fått ökad uppmärksamhet och kanske status också på senare tid. Och visst vet jag att det kan ligga oändligt mycket arbete bakom ett bra foto, men för mig är det ändå alltid något som saknas jämfört med en väl utförd målning. Foton och video blir liksom alltid ett slags dokumentärer, men ger sällan eller aldrig den där magkänslan som måleriet kan ge. Finns det förresten någon som har orkat genomlida Andy Warhols 8-timmarflim av en sovande man eller 8-timmar av Empire State Building? Är det överhuvudtaget meningen att man ska titta på sådana filmer? Antagligen inte, men vad ska dom då vara bra för? Just dom filmerna finns lyckligtvis inte med på den här utställningen, kommer bara att tänka på dom och minns den rätt tröttsamma Andy Warholutställningen på Moderna Museet för några år sedan.
Nils Forsberg recenserar utställningen i Expressen och med hänvisning till Racine skriver han: ”Det är ett främmande sätt att gestalta passion i vår tid, när den ohämmade – och offentliga – utlevelsen blivit synonymt med begreppet, då stjärnan på scenen är emblemet för den äkta känslan. Kanske är det därför som äldre uttryck är så effektiva? För att de moderna har stelnat i poser?” Jag fäste mig vid den här formuleringen med tanke på hur vi alla idag förväntas vända ut och in på oss och exponera vårt innersta i alla tänkbara sammanhang. Kan det verkligen bli äkta?
Passioner på Nationalmuseum måste jag återvända till, det finns gott om tid till det också, utställningen håller på till 12 augusti.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konsthistoria, utställningar, Nationalmuseum, Passioner
Tack! Den här utställningen tänker jag inte missa!