Moderna Museet har gjort en bra pedagogisk utställning om modernismens rötter. Det abstrakta måleriet är äldre än man kan tro. För vad skiljer egentligen William Mallord Turners 1840-talsmålning ”Rough Sea” från en abstrakt färgkaskad 150 år senare? Inte mycket, trots att Turners målning faktiskt har ett motiv från naturen, åtminstone en titel som antyder att det är fråga om en marinmålning.
Jag tycker upplägget med de tre målarna från olika generationer är utmärkt. Monet studerade Turner och målade gärna hans motiv. Cy Twombly beundrade dem båda. Och alla tre är romantiker. Inte illa att få se sådant på Moderna Museet!
Hängningen och indelningen i olika teman är också lyckad. Det jag möjligen kan sakna är lite bättre representation av Monet. Några av hans havsbilder tycker jag inte riktigt håller måttet i sammanhanget. Näckrosbilderna är väl företrädda, men även någon av de målningarna kunde gott ha fått utgå.
Nu hade jag förstås som jämförelse den stora Monetutställningen på Fondation Gianadda i Martigny i somras i färskt minne. Eftersom den utställningen nämndes i MMVs tidning Bulletinen fick jag för mig att jag skulle få återse några av de otroligt magnifika Monetmålningarna från Martigny på Moderna, men så blev förstås inte fallet eftersom den utställningen inte avslutats än. Men det är såklart inte lätt att dra ihop en utställning av det här formatet.
 J M W Turner: ”Grov sjö”, ca 1840-45 |
 Claude Monet: ”London, parlamentsbyggnaden. Solen bryter igenom dimman”, 1904 |
Jag har sett en del verk av Cy Twombly tidigare och lärt mig uppskatta hans måleri. Det är så poetiskt! Det kan vara värt att citera några rader av Staffan Nihlén i Bulletinen. Han såg Twomblys målningar i Rom första gången 1959 och de gjorde honom osäker. ”De kändes ostrukturerade och valhänta….och jag blev irriterad, något som ofta händer mig i konfrontation med något nytt. Men jag kunde inte släppa dem.” Hur många gånger har jag inte själv upplevt det där inför en målning – irritation, men inte kunna släppa taget!
Mycket av samtidskonsten gör mig irriterad, men där är det sällan svårt att ”släppa taget”. ”Konst” som helt övergivit estetiken, eller det jag menar med estetik lämnar bara tomhet hur mycket innehåll den än sägs vilja förmedla. Så inte med Cy Twombly.
 Cy Twombly: ”De fyra årstiderna” (en målning i fyra delar Höst Vinter Vår Sommar), 1993-94 |
 J M W Turner: ”Themsen uppströms Waterloo Bridge”, ca 1830-35 |
 J M W Turner: ”Skugga och mörker – Syndaflodens afton”, 1843 |
Klar favorit på den här utställningen är förstås Turner. Allra bäst är han när motivet bara skymtar i dimridåerna som på de två bilderna ovan.
Recension i SvD
Recension i Expressen
Läs även andra bloggares åsikter om utställningar, Moderna Museet, Turner Monet Twombly, måleri
Jag kollade på den här utställningen också men får erkänna att det blev i förbifarten eftersom fotoutställningen tog nästan all tid jag hade att avvara. Men de här bilderna lämnar mig oberörd vid ett hastigt påseende som här, utan tid att fördjupa mig i hur de influerats av varandra.
I Axess nr 9/2011 finns en intressant artikel av Joakim Grönesjö: ”Ovärdigt spel för gallerierna”, där de privatekonomiska motiven för att inkludera Cy Twombly i utställningen tillsammans med konsthistoriska giganter som Turner och Monet framkommer på ett rätt pinsamt sätt. Artikeln underbygger tesen om hur priserna och därmed kvalitetsvärderingen av samtidskonst är beroende av ekonomiska bindningar mellan konstnärer, samlare, curatorer, gallerister, kritiker, auktionsfirmor och muséer. Konstverken i sig själva eller konstbetraktarens upplevelse av dem har inte ett dugg med värderingen att göra. Det här känns för mig både obehagligt och obekvämt men tyvärr alltmer sant.
Och visst är Twomblys konst banal, men jag kan ändå tycka att det ibland finns något visst poetiskt i en del av hans verk. På samma sätt som en del graffitikludd kan vara poetiskt – när platsen är den rätta.