Göran Hägg: Påvarna. Två tusen år av makt och helighet. Wahlström & Widstrand 2006. 268 s. ISBN: 91-46-21324-4 |
Nej jag har inte blivit religiös och inte Göran Hägg heller om man får tro hans mycket läsvärda bok Påvarna. Jag fäste mig speciellt vid två saker i boken. För det första hur påvedömet kunnat överleva i tvåtusen år som den mest långlivade av alla institutioner och organisationer som någonsin funnits. För det andra de skönlitterära hänvisningarna som vad jag vet inte är vanliga i en historiebok.
Intresset hålls levande genom hela boken, trots att en stor del av alla de 265 påvarna i hittillsvarande succession berörs mer eller mindre i texten. Det är förstås också svårigheten med att i någorlunda koncentrerad form få kontinuitet i en berättelse som spänner över så lång tid och berör så många händelser och personer.
Jag började läsa mest av intresse för den tidiga antika perioden, men kunde sen inte sluta, för boken är verkligen kryddad med intressanta och inte sällan hårresande fakta. En kapitelrubrik som ”Kadaverkonciliet och Pornokratin” säger kanske en del om historieskrivningen. Många av påvarna tillhörde under vissa perioder sin tids mest lastbara personer, en del av dem var dessutom om man får tro författaren knappast ens troende. De var maktmänniskor av gängse sort med målet att roffa åt sig för sig själva och sin familj. Hägg ger en slags recension av de olika påvarna utifrån vilka resultat de uppnått, religiöst, politiskt och allmänmänskligt. Och det blir förstås extra intressant när vi närmar oss nutiden med påvar som Johannes Paulus II (Karol Wojtyla) och den nuvarande Benedictus XVI (Joseph Ratzinger).
Att Hägg som litteraturverare skrivit boken får sin särskilda förtjänst genom en del hänvisningar till skönlitterära verk som behandlar perioder och händelser som berörs i boken. Allt ifrån Fältskärns berättelser och DaVinci-koden till Viktor Rydbergs Den siste Athenaren som behandlar kyrkomötet i Nicaea 325 och striden om arianismen. Vidare har Eyvind Johnson skrivit om Karl den stores strid mot Langobarderna runt år 774 i Hans nådes tid. Och utgångspunkten för Gunnar Ekelöfs Diwan över fursten av Emgión lär vara slaget vid Manzikert år 1071. En del av påvarna får sina fiskar varma av Dante som i Inferno placerar dem i helvetet med huvudet neråt i en brunn. Graham Greene skildrar i The Power and the Glory den brutala förföljelsen av kyrkan i det ärkekatolska Mexiko 1924-28. Och så där fortsätter det. Mycket att läsa således!
Hur kommer det sig då att katolska kyrkan lyckats överleva under så lång tid trots krig, politiska omvälvningar konflikter och otaliga skandaler ända in i vår tid? Bland de svar boken ger nämns kyrkans övernationella organisation (den skulle överleva även en atombomb mot Vatikanen), och trossatsernas och lärofrågornas stablitet. Man kommer heller knappast kunna ändra synen på t ex jungfrufödsel, aborter och skilsmässor. Denna oföränderlighet ger enligt Hägg också påvedömet den bästa överlevnadsprognosen av alla existerande maktstrukturer.
Andra bloggar om: böcker, Göran Hägg, Påvarna, påvedöment, Vatikanen, katolska kyrkan, historia
Ha ha… det här låter som intressant läsning i delvis samma kategori som slaskpressen, fast i ett historiskt perspektiv. Vi har ju tyska goda vänner som brukar berätta historier om hur katolska präster lever i deras land och det är ibland väldigt långt från celibatet. Bakom en fasad av singelliv så finns tydligen familjeliv och barn institutionaliserat!
Inga: Jo periodvis var det nog minst sagt skandalöst. Men närmare nutiden får påvarna aningen bättre recensioner av Hägg. De två senaste inklusive den nuvarande (Ratzinger) klarar sig riktigt bra. Hägg verkar väl påläst, initierad och verkligt engagerad i sina omdömen. Intressant läsning.
Pingback: Göran Hägg: ”Medici – Magnifika miljardärer och mördande mecenater i Renässanens Florens” | Börjes konstblogg