Modernautställningen lämnar mig ingen ro. Jag försöker begripa varför den här typen av konst inte fungerar. Den digra utställningskatalogens texter har ju som Axessbloggen påpekat en del ofrivilligt komiska inslag (länk i tidigare bloggpost om utställningen) som gränsar till rena snömoset, möjligen med poetiska kvaliteter. Men naturligtvis är väl ändå huvuddelen av de utställda verken allvarligt menade, men lämnar mig ändå oberörd. Varför? Ta Sofia Hulténs verk som exempel.
 Sofia Hultén: If you want to hide a tree, go to the forest |
Katalogtexten lyder:
I sin konst förenar Sofia Hultén den gravallvarliga direkta estetiken i instruktionsfilmer av den typ som görs av byggvaruhuset Bauhaus med en befriande absurd humor. I ett slags vardagliga performancer genomförs olika till synes resultatlösa sysslor med en självpåtagen rituell metodik. Verken utgår från en meningsbärande bakgrund som förenar så disparata ämnen som kriminologi, science fiction och kvantfysik. Hulténs filosofiska undersökningar upprättar innehållsliga förbindelser mellan individen och kollektivet, universums oändliga utvidgning och den kompakta massan hos svarta hål, uttryckt i metaforisk form genom dessa triviala försök att påverka framtiden.
De tunna trälisterna i If you want to hide a tree, go to the forest (2010) är både nytillverkade av konstnären och readymades. Vilka som är kopior och vilka som är original är inte längre möjligt att avgöra. Med ett kärleksfullt vårdande av tingens integritet blandas fakta och fiktion på ett märkvärdigt sätt. Försvinnandets existentiella problematik är ett återkommande tema i Sofia Hulténs konst. Verket är en variant av hennes cykliska processarbeten där hon aktiverar skillnaden mellan det använda och det förbrukade. Tidigare har hon renoverat objekt som hon hittat för att sedan återställa dem till deras slitna ursprungsskick. Trots den skulpturala avbildningens naturtrogna utseende har något ändå förändrats i grunden. Hennes rekonstruktioner arbetar med flera parallella tidsriktningar i ett ifrågasättande av status quo.
MB
Lite snömosvarning är det förstås både på delar av texten och verkets själva idé i den mån den framgår (skillnaden mellan det använda och det förbrukade?). Det fysiska verket, träpinnarna (gamla ramlister med spikar) varav de flesta väl är hämtade på sophögen och några nytillverkade för att se ut som kasserade ramlister identiskt lika med de övriga, tillför noll för min del. Utan text är de totalt meningslösa. Med text är de onödiga. Texten är också helt otillräcklig. Vi får en aning om i vilken värld verket och Hulténs konst kan antas leva: kvantfysik; svarta hål; triviala försök att påverka framtiden; försvinnandets existensiella problem, skillnaden mellan det använda och det förbrukade; rekonstruktioner; renoverade objekt; parallella tidsriktningar…, men någon aha-upplevelse uppstår inte hos mig. Kanske gör den det hos de som följt Hulténs verksamhet under lång tid, intervjuat henne osv? Men hur många är det? Katalogförfattaren MB verkar egentligen inte heller förstå något mer än jag gör, i varje fall saknas det en klar pedagogik.
Jag har till och med på allvar prövat tanken att samtidskonsten i postmodern anda bara är en social konstruktion och att jag i avsaknad av rätt genuppsättning, spegelneuroner eller vad det kan vara inte förmår fångas in av konstruktionen. Fast den förklaringen känns rätt långsökt.
Sofia Hultén är säkert en kompetent filosof och konstnär, men det här duger helt enkelt inte för en utställning. Varför då? Det saknas gestaltning, ett vettigt sätt att presentera idén. Den behöver inte vara enkel, men om nu konstvärlden envisas med att syssla med den här typen av efemära frågor borde kanske konstnären själv skriva en krönika där idéerna förklaras. Det skulle räcka för min del, de fysiska objekten väcker inga associationer, de förvirrar mer än klargör, oftast är de helt enkelt onödiga. Det handlar i bästa fall om filosofi eller litteratur, i sämsta fall om ren humbug, så varför inte lämna konsthallarna åt den reella konsten?
Som det brukar vara på utställningar av den här typen som jag besökt verkar den rätt glesa besöksskaran mestadels utgöras av utkommenderade skolklasser, vilsegångna turister, självcentrerade konstvärldsmänniskor och så enstaka lätt förvirrade figurer sådana som jag själv som undrar vad dom har på den här utställningen att göra, eller snarare vad den här utställningen har i en konsthall att göra. Och så kommer det väl att fortsätta tills konstvärldens makthavare vaknar upp ur sin dröm utan innehåll, trötta på tomhetens estetik.
Andra bloggar om: konst, samtidskonst, konceptkonst, utställningar, Modernautställningen 2010, Sofia Hultén
Jag har inte sett Moderna-utställningen än, men ska göra det så fort jag får tid. Tills dess: din parodiska konsttext var ganska rolig att läsa och jag känner igen mycket av mina egna reaktioner i dina…
Hm, nu har jag tittat en gång till och det verkar som jag inte riktigt snappade vad som var katalogtext och vad som var ditt parodiska bidrag. Jag tolkade tydligen även katalogtexten som parodi, och det säger kanske en hel del….
Nu har det gått en natt av sömn och jag har funderat lite till. När du talar om bristen på GESTALTNING, så sätter du fingret direkt på problemet. Det fysiskt realiserade verket blir ibland i bästa fall en lam illustration, som egentligen inte tillför något av substans.
Ibland kan texterna vara intressanta, ibland är de invanda klichér som kan appliceras på vad som helst. Nu gäller detta naturligtvis inte all konst i vår tid, men det är inte helt ovanligt.
Lars Vilks påpekade i sin nyligen genomförda föreläsning i Uppsala att konstvärlden nu prioriterar innehållet framför formen.
Jag tolkar det som att konsten, eller det verkligt värdefulla i konsten, egentligen är en diskurs(något utslitet ord….), alltså någon sorts tankemässig process. Det är genom diskurser innehållet kommer fram. Det öppnar vägen för helt, eller näst intill,textbaserade konstverk.
Har man den här inställningen så framstår väl gestaltningen i fysisk form, med färg och form etc, som något sekundärt.
Och för anhängarna av gestaltning genom form och färg blir detta förstås problematiskt…..
Konstdefinitioner finns/fanns det gott om. En går ut på att ett konst ska ha något i stil med ”kulturellt signifant innebörd” och och att denna ska vara ”skickligt kodad i ett sinnligt verkamt medium”.
Och i vårt fall här är väl problemet att det sinnligt verksamma uteblir eller tunnas till utplåningens gräns…
C-G: Jo i princip har Lars Vilks rätt i att konsten idag prioriterar innehållet framför formen, men i praktiken fungerar det inte så. I varje fall sällan för min del, eftersom jag så ofta upplever samtidskonsten som i avsaknad av både form och innehåll. Det den vill säga går helt enkelt inte fram.
Jag tror inte jag är ensam om att uppleva den här tomheten, men kritiserar man konceptualismen blir reaktionen oftast att man är för dum för att begripa. Och så kan det förstås vara, men varför får man inte istället ett försök till förklaring? En enda gång fick jag faktiskt det, när Anna Brodow på sin blog vänligt nog försökte förklara Helen Mirras verk: Mind of a rock på Bonnierskonsthall. Tyvärr blev jag inte mycket klokare av det, men insåg att det finns människor som faktiskt ser något jag inte ser i den här typen av konst.
Den idéburna konsten har just nu övertaget över den essentiella gestaltande konsten. Men jag kan inte komma ifrån misstanken att väldigt mycket av det konceptuella egentligen är totalt ointressant eller i värsta fall medveten bluff. Ingen vågar ju kritisera den annat än möjligen i svepande formuleringar lika luddiga som verken i sig själva, så det går lätt att komma undan med bokstavligt talat vad som helst.
En reflexion med anledning av Marianne Lindberg De Geers artikel om Modernautställningen i DN 2010-10-27:
Varför skulle egentligen verk av Lars Vilks, Anna Odell och Pål Holländer vara så viktiga att inkludera i utställningen som Lindberg De Geer hävdar? Deras kändisskap bygger på förmågan att med sina respektive berömda verk lyckats reta upp allmänheten och på så sätt göra de rätt omfattande reaktionerna till en del av ”konstverket”. De ursprungliga verken är ju i sig tämligen ointressanta. Det är gränsöverskridandet som är själva grejen, förmågan att reta upp folk, skapa mediaringar på vattnet, bli exponerad och efterfrågad. Det är väl den typen av ”socialkritisk konst” som ML saknar, alltså helt i enlighet med den institutionella konstteorin där ”konstverket” i sig saknar betydelse.
ML citerar själv delar av Moderna Museets riktlinjer ”MM ska visa, spegla, samla och bevara modern och nutida konst i alla dess former…”, men hon liksom juryn har tydligen missat innebörden av dessa ord. Skulle Museet vilja skapa sensation så skulle man uppmärksamma den andra typen av konst, den essentiella, där verken själva, uttrycksförmågan och dess skapares skicklighet räknas. Men så kommer inte att ske. Modernautställningens jury kommer alltid att böja sig för den internationella trenden.
Jag läser och fnissar förstås åt det här navelskådandet. Roligast är Din beskrivning av de fåtaliga besökarna på utställningar av den här typen, de egocentrerade konstexperterna, utkommenderade skolklasser och förvirrade konstintresserade som undrar vad de har där att göra, osv.
Jag har inte sett utställningen och får väl heller inte anledning att se den eftersom vårt resande framöver går norrut, inte österut.
Det här väcker fler tankar hos mig, fler frågor;
Sen när blev MMs uppdrag så snävt att det i stort sett enbart skulle spegla innehållskonst? Det finns ju trots allt annan konst också idag.
Jag kan bejaka kombinationer av bild och text för att illustrera och bearbeta tankar / företeelser osv. Men jag förstår inte varför hela konstvärlden ska behöva ockuperas av just detta? Kan man inte ge de här text – bild-formerna egna fora istället för att försöka tysta ihjäl all konst som har formambitioner?
Det sägs alltså av konstföreträdare i Sverige att ”konstvärlden” just nu fokuserar på innehåll istället för form, men då undrar man hur egotrippad och navelskådande ”konstvärlden” (utbildningar , utställningslokaler) ska tillåtas bli och ändå leva på allmänna (statliga o kommunala) medel? För det man i huvudsak ägnar sig åt nu engagerar en mycket liten del av befolkningen. Jag har ju skrivit om det också, hur jag gått från publiktomma Bonniers konsthall till trängseln på Nationalmuseum.
Många frågor blir det. Svaren är få förstås!
Inga: Jag antar att konstvärlden tycker att de kommersiella gallerierna räcker för att tillgodose behovet av att visa ”den reella konsten”. Antagligen skulle inte den ”virtuella konsten” överleva utan offentligt stöd till museer och konsthallar.
Men du har rätt i att konstvärlden är ensidig i sin fixering vid idékonst, speciellt tydligt blir det på Modernautställningen som väl borde spegla lite bredd inom konstlivet, inte bara en sekteristisk trend utan intresse utanför den slutna konstvärlden. Min erfarenhet av konstlivet internationellt är begränsad, men visst är det mer varierat i t ex London eller Berlin än vad det är i t ex Stockholm. Här har vi Edsviks konsthall och förstås några gallerier att tillgå. Men när får vi se t ex Lars Lerin på Modernautställningen?
Det borde finnas ett filosofimuseum där idénissarna kan hålla till utan att behöva störas av en oförstående konstintresserad allmänhet.
Håller med om behovet av ett museum där innehållskonsten kunde häcka. Eftersom den lockar så få besökare och vänder sig till en initierad krets, så kunde man spara in på öppettiderna kanske, det räcker nog med en dag i veckan eller så, eller mindre. Det skulle nog inte bli trångt ändå. Det vi har idag med stora konsthallar som ekar öde och tomma är ju ett stort slöseri med knappa kulturresurser. Allmänna medel bör enligt min mening gå till konst som vänder sig till allmänheten. Helt ok ibland med annorlunda och smala utställningar som lockar få besökare, men den totala dominansen just nu inom både utbildning och utställningar blir bara absurd.
Klart Du ska ge Iggulden en chans till! Han är absolut läsvärd.