Modernautställningen 2010

Jag hade faktiskt inte tänkt skriva om Modernautställningen 2010 som jag besökt idag, den gjorde mig nedstämd. Den var värre än väntat faktiskt. Men så fick jag se ett utdrag ur katalogtextexten som jag missat återgiven på Axessbloggen och inser att det vi kan få ut av samtidskonsten, vi som är födda utan konceptkonstnärliga gener, faktiskt är underhållningsvärdet. Ja läs själva den gravallvarliga texten om chokladkonst på Axessbloggen, det står faktiskt så i katalogen, jag har kollat! Ska man efter detta kunna ta Moderna Museet på allvar? Jag kommer hädanefter att gå fnissande genom salarna.

Nå, när jag nu ändå är igång så får det väl bli en liten reflexion om den eländiga Modernautställningen i all fall. Det första som slår mig är hur många verk på utställningen som är skapade av någon annan än den ”konstnär” som står som verkets skapare. Appropriering kallas det när man i stället för att göra något själv visar upp någon annans verk. Ingrid Book & Carina Hedén visar foton av stenar med inhuggna namn och sentenser skapade av Alfred Bexell (1831-1900). Mats Leiderstam visar grafik av sin morfar Stig Åsberg. Cecilia Edefalks bidrag är en audioguide till Moderna Museets samlingar. Pia Backström visar målningar av Albin Amelin m fl. Det är precis som om en – antagligen berättigad – känsla av hopplöshet brett ut sig bland samtidskonstnärerna. – Vi kan inte skapa något meningsfullt längre, återstår bara att blicka tillbaka på vad andra gjort.

Rummet med det senaste befängda tillskottet på samtidskonstfältet, nämligen konstforskning tar ändå priset när det gäller tröttsam otillgänglighet. Här visar man upp några doktoranders skrivbord, i ett försök att visa att ickekonsten är på allvar, det forskas faktiskt om den, eller i den, eller hur det nu ska räknas. Otroligt fånigt.

Men det finns några inslag på utställningen som kan göra det mödan värt att att ta sig fram bland poänglösa installationer, utmattande textmassor och händelselösa videor. Christine Ödlunds Thought-Forms väcker SF-känslan hos mig till liv, här händer något på allvar. Ett fåtal målare/bildkonstnärer har också lyckats ta sig genom juryns sekteristiska nålsöga, Som Jens Fänge och Viktor Rosdahl.

Jens Fänge: Gata
Jens Fänge: Gata
Viktor Rosdahl
Viktor Rosdahl: Hör maskinernas sång

Jens Fänges bild påminner mig om De Chiricos gatubilder och den detaljrika Hör maskinernas sång av Viktor Rosdahl har ett starkt grafiskt uttryck som tilltalar mig.

Andra bloggar om: , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

3 svar på Modernautställningen 2010

  1. dora skriver:

    Man måste gå dit, det säger iaf mina konstnärsvänner… Nu blir det med ett leende på läpparna! /U

  2. Minerva skriver:

    Jag tänkte detsamma, att den vänstra bilden var De Chirico. Tydlig inspiration!

  3. Börje skriver:

    Dora Och Minerva: Jo visst ska man se Modernautställningen. För mig känns det som om denna slags ”konst” inte kan vara tongivande så värst länge till. Det är hos den ”verkliga konsten”, den essentiella, som den stora publiken finns, oavsett vad herr konstteoriprofessorn Lars Vilks tror. Dessutom har vi ju Vilks ord på att samtidskonsten närmast garanterat inte påverkar samhället utanför den slutna konstvärlden, så varför kan då inte denna slutna enklav leka för sig själv och återlämna offentliga konstlokaler till den essentiella, ”verkliga” konsten?

    Jag tycker Johan Lundberg på Axessbloggen har en rimlig analys av vad det handlar om (hitte-på-konst), både på Modernautställningen och i den tongivande samtidskonsten generellt, här och här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ fyra = sju