Ida Ekblad på Bonnierskonsthall

Den norska konstnären (det heter visst så numera även i femininum?) Ida Ekblad ställer ut skrotskulpturer och måleri på Bonnierskonsthall under titeln ”Digging.Treasure”. De skatter hon gräver fram är skrot som sätts ihop till assemblage och skulpturer. Materialet verkar rent och avputsat där det fogats in i färgad betong i harmonisk rytm.

Ida Ekblad
Ida Ekblad
Ida Ekblad
Ida Ekblad
Ida Ekblad
Ida Ekblad
Ida Ekblad
Ida Ekblad

Skrotfynden har skinande blanka ytor med knappt en rostfläck. Det är snyggt och dekorativt. Några recensioner får mig att fundera lite. Sophie Allgård skriver i SvD att ”Det är en typ av konst vi känner igen från en del offentliga miljöer, men det blir aldrig tillräckligt vilt eller problematiserande för att övertyga i en konsthall med spjutspetsambition.”

Inte tillräckligt vilt eller problematiserande!? Jag tycker förstås att det är ett hälsotecken att spjutspetsen Bonnierskonsthall vågar öppna en aning för estetiken. På Lars Vilks blogg får jag bekräftelse på det jag anat: Det är socialkritiken Allgård saknat. Alltså kärnan i Det Intellektuella Snömos som varit så gott som allenarådande i den svenska konstvärlden på senare år. Den konceptuella konst där verket i sig sällan står för sig självt utan en omständlig, pratig förklaring, en text som i sig egentligen är tillräcklig och alltså onödiggör det fysiska konstverket.

Bo Madestrand i DN däremot skriver: ”Här finns inga spektakulära utspel, men desto mer utrymme för kontemplation och eftertanke.”

Antagligen finns det ett och annat socialkritiskt eller konceptuellt konstverk som skulle kunna tilltala även mig, men generellt har jag svårt att förstå varför konsten bitit sig fast så hårt i dessa teman som den verkar så illa ägnad för. Ta till exempel en konstnär som spelar sinnessjuk. Våldsam och farlig för sig själv och andra blir hon lagd i spännbälte på St Görans psykakut. Efteråt konstaterar hon: ”Kanske det måste vara så”. ”Sjukt viktigt” säger suportrarna om tilltaget. Ska detta vara socialkritik? frågar jag mig. Och är det verkligen ett ämne där konsten tillför något?

Kanske är det ingen slump att Ida Ekblad kommer från Norge där skönheten i konsten visserligen liksom i Sverige är marginaliserad men ändå inte helt utraderats. Ida Ekblad gör ingen masochistkonst, den är tvärtom vacker. Och det är ett bra betyg i den värld där jag lever.

Ida Ekblad
Ida Ekblad

Andra bloggar om: , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ida Ekblad på Bonnierskonsthall

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sex + = femton