Skönhet gör oss friskare

Stadshuset
Vilket hus är vackrast?

Stadsmiljönätverket YIMBY har publicerat en intressant krönika med titeln ”Vacker arkitektur gör oss gladare och friskare”. Författaren Richard Allard understöder påståendet att skönhet befrämjar hälsa och välmående med ett antal forskningsresultat. Dessutom vill han likaledes med hänvisning till vetenskapliga undersökningar ifrågasätta påståendet att skönhet, i varje fall när det gäller arkitektur, är en fråga om smak eller personlighet. Enkel, repetitiv och utarmad arkitektur gör enligt en doktorsavhandling av Lena Steffner vid LTH människor oroliga, missmodiga, irriterade. Modernistiska hus från 1960 – och 70-talen anses av de boende enligt en annan avhandling av Catharina Sternudd vid Lunds Universistet genomgående vara fula, klumpiga och dystra. Arkitektutbildningen, byggbranschens ensidiga ekonomitänkande och stadsbyggnadsbyråkratins bristande engagemang kritiseras.

Personligen kan jag bara undra: om skönhet gör oss friskare – varför då eftersträva det fula? För arkitektur är ekonomin en begriplig förklaringsfaktor, liksom den djupa klyfta som enligt YIMBYs artikel verkar råda mellan arkitektelitens smak och de boendes preferenser. Man skulle för övrigt kunna ställa samma fråga rörande samtidskonsten.

När miljonprogramshusen nu måste moderniseras eller ersättas finns kanske skäl att ta hänsyn till hur folk egentligen vill bo. Den kunskapen saknas inte.

Andra bloggar om: , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i arkitektur, konst, konstteori. Bokmärk permalänken.

4 svar på Skönhet gör oss friskare

  1. Enkel, repetitiv och utarmad arkitektur gör enligt en doktorsavhandling av Lena Steffner vid LTH människor oroliga, missmodiga, irriterade.
    Viss minimalistisk konst kan ju också (nästan per definition?) vara enkel, repetitiv och utarmad. Själv har jag nog inte i någon högre grad tänt till på konsthallsminimalism/konstmuseiminimalism. Mina favoriter i genren är faktiskt av readymadekaraktär: eådana här ventilöppningar som man kan se lite överallt. De är ju i grund och botten en repetitiv sekvens av identiska element i god minimalistisk ordning. Jag kan ibland se dem som uttrycksfulla, särskilt om de knycklats till lite grand så att de avviker något från den repetitiva monotonin.
    En sådan finns med (med titeln minimalism-distorted (readymade) här:

    http://carl-gustaf.blogspot.com/2010/08/pa-jakt-efter-konsten-kameravandring-2.html

  2. Börje skriver:

    CG: Dina exempel på minimalism stör mig inte, jag kan se skönheten även där.
    Inom samtidskonsten är det främst dessa eviga skräphögar som tröttar mig. Alltså den typ av intellektuell, idéburen konst som förutsätter att det materiella verket är så pass fult och avskräckande att det inte tar bort intresset från idéerna (om det finns några) bakom verket.
    Inom arkitekturen och stadsmiljön är det kanske lite annorlunda än för gallerikonsten. Här påverkas man ju vare sig man vill eller inte. Och i varje fall för mig är en blandstad med arkitektur med uttryck från olika epoker, fasader med detaljer och någon form av utsmyckning intressantare och hälsosammare än en ensartad modernistisk miljö med släta glasfasader och liknande.
    Det finns säkert många byggnader från funkiseran som är av hög kvalitet och väl värda att bevara. Men ser man på det som byggs idag så känns det som om det fortfarande är ideal från Stockholmsutställningen 1930 som är vägledande för arkitektutbildningen. Ett och annat Hundertwasserhus (till exempel) skulle pigga upp.

  3. Inga M skriver:

    Eller lite Gaudi-inspirerat kanske? Det vore läckert. Människor över hela jordklotet vallfärdar till staden med Gaudihusen och parken. Det skulle löna sig på många sätt att bygga vackert och annorlunda och ta upp en genre som inte är så vanlig.

  4. Börje skriver:

    Inga: Gärna Gaudihus.

    Arkitekturdebatten är överhuvudtaget ganska obegriplig. Om man bygger hus som folk vill bo i som t ex St Eriksområdet i Stockholm, Jakriborg i Skåne eller något annat med nyklassicistisk förebild anklagas man för att skapa pastischarkitektur. Men hela den nutida glasarkitekturen är väl pastischer på Mies van der Rohes, Louis Sullivans och andra arkitekters byggnader med bortåt hundra år på nacken?

    Ett och annat glashus får väl gärna byggas också men varför inte lite mer variation? Kanske dags för en aning mer organiska former till exempel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


tre + = åtta