Att försöka rangordna förra århundradets katastrofer med de många tänkbara kandidater och den knivskarpa konkurrens som finns inom området är naturligtvis vanskligt . Varför just första världskriget för min del skulle kunna hamna överst på listan har att göra med den glödande entusiasm för kriget som faktiskt rådde på många håll hos befolkningen både i centralmakterna och i ententen. Den fanns knappast inför det andra världskriget, varken i Tyskland eller annorstädes. Därtill de något diffusa mål man ville uppnå med kriget och de ledandes totala blindhet för katastrofens omfattning. – De gigantiska förlustsiffrorna hölls strängt hemliga för civilbefolkningarna tills efter krigsslutet.
Det var inte de historiska orsakerna till första världskriget eller krigets förlopp jag var ute efter när jag började läsa om det. Så här i efterhand förefaller kriget både onödigt och fullkomligt obegripligt. Vad jag vill förstå är snarare tidsandan, hur man tänkte, hur det kom sig att hundratusentals soldater så lojalt kunde offra sina liv i meningslösa bataljer och till och med i onödan utsätta sig för risker.
|
Ernst Jünger: I stålstormen Atlantis 2008, 311 s. ISBN: 9173532673 |
|
Nils Fabiansson: Das Begleitbuch zu Ernst Jünger: ”In Stahlgewittern” Mittler E.S. + Sohn GmbH 2007, 160 s. ISBN: 3813208885 |
|
Peter Englund: Stridens skönhet och sorg : första världskriget i 212 korta kapitel Pocketförlaget 2009, 631 s. ISBN: 9186067753 |
Ernst Jüngers första världskrigsskildring ”i Stålstormen” som utkom 1920 brukar jämföras med Eric Maria Remarques ”På västfronten intet nytt”. Jünger brukar också i regel anses som en betydligt bättre författare än Remarque. Och det är ingen tvekan om att I stålstormen är en starkare skildring än Remarques bok. De båda författarna har visserligen olika syn på kriget, men även om Jünger inte som Remarque tar avstånd från det väjer han inte för några eländesbeskrivningar: smutsen, ledan, blodet, dödsångesten och dödens ständiga närvaro. Men Jünger tar också upp modet och hängivenheten hos den enskilde soldaten, dock sakligt och utan överdriven heroisering. Kanske är den något politiskt inkorrekta hållningen orsak till att boken i sin helhet översatts och utgivits på svenska först i och med Atlantisutgåvan 2008. I Stålstormen bygger på Jüngers dagböcker från kriget av vilka 16 finns bevarade och en förkommit i skyttegravarna.
Ernst Jünger (1895-1998 ) var verksam som författare, filosof och entomolog. Som ung gymnasist 1913 begav han sig till Marseilles och skrev kontrakt med Främlingslegionen. Han frigjordes dock från femårskontraktet på grund av sin låga ålder och hämtades hem från Sidi bel Abbès av sin far. Strax efter krigsutbrottet 1914 anmälde han sig som frivillig vid 73:e fysiljärregementet. Han blev officer 1916 och tjänstgjorde som kompanichef, sårades 14 gånger och dekorerades flera gånger för tapperhet i fält, bland annat med Pour le Mérite, Preussens högsta militära utmärkelse.
Jünger räknas vad jag förstår till de radikalkonservativa, en slags högeranarkister. Jag kom att intressera mig för detta efter att ha läst Eric D. Weitz bok Weimartyskland : löfte och tragedi och Per Landins essäsamling Dietrich Eckarts onda öga. Högerradikalerna tog avstånd från demokratin men även från nazismen. Eller som Peter Luthersson skriver i förordet till I stålstormen: ”I enlighet med Jüngers sätt att resonera var demokratin den gyttjepöl ur vilken Hitler steg. En sådan makthavare var möjlig endast där man sysslade med folkomröstningar, bara där de varamässiga [?] eliterna inte tog sitt ansvar.”
Personligt mod, äventyrslystnad och tron på ett slags aristokratiskt ledarskap verkar vara ledord för Jünger. Något av den andan kanske också rådde bland stora delar av den unga manliga befolkning som offrade sina liv på båda sidor om stridslinjen. Och så förstås den starka nationalismen.
Efter utgivningen av I stålstormen stod Jünger högt i kurs hos nazisterna och han erbjöds flera gånger höga poster som han dock regelmässigt tackade nej till. Han skrev också kritiskt om regimen i romanen ”På marmorklipporna” från 1939 men klarade sig undan censuren på grund av sitt höga anseende, vilket också hjälpte honom att rädda livet efter sin inblandning i attentatet mot Hitler 20 juli 1944.
Jüngers filosofiska ståndpunkter som anknyter till nån slags nitzscheansk nihilism har jag svårt att begripa. I varje fall verkar hans tänkande uppskattas av svenska anarkister på yttersta vänsterkanten. Återigen alltså denna lätt förvirrande sammansmältning av extremhöger och extremvänster som karaktäriserar de radikalkonservativa.
I Stålstormen recenseras på Kulturdelen, den finns numera i pocket.
I stålstormen är läsvärd inte bara som krigsskildring, men för den som fängslas av framställningen av kriget på de platser som beskrivs i boken finns en bra guidebok författad av den svenske arkeologen Nils Fabiansson: ”Das Begleitbuch zu Ernst Jünger: In Stahlgewittern”, tyvärr bara tillgänglig på tyska men med ett rikligt bildmaterial. Språket är inte alltför svårt och min skoltyska räcker för att läsa bildtexterna och göra nedslag här och där i texten. Bilderna omfattar både kartor och foton från tiden och från krigsskådeplatserna så som de ser ut idag. Dessutom ingår en del Jüngeriana, skisser och teckningar från krigsdagböckerna mm.
Att läsa Peter Englunds Stridens skönhet och sorg är en omtumlande upplevelse, särskilt mot slutet av de drygt 600 sidorna när krigets avslutning närmar sig år 1918. Osäkerhet om utgången råder in i det sista; Tyskland har framgång med sin nya rörliga krigföring och överföring av stora truppstyrkor från öst- till västfronten, disciplinen är i upplösning på båda sidor och revolutioner och myterier hotar i flera länder. Hunnen så långt in i läsningen har man lärt känna de 20-tal personer vars dagböcker och ögonvittnesskildringar utgör bokens stomme. Hur ska det gå för dem?
Intryck av kriget baseras på ögonvittnesskildringar i Englunds gestaltning. Bredden tillgodoses dels genom att skildringen behandlar vitt skilda delar av världen från Ryssland och Europa till mellanöstern och Afrika – det var faktiskt ett världskrig – dels genom att de 20-tal män och kvinnor vars öden och upplevelser vi får följa har så vitt skilda positioner; de är både frontsoldater av olika rang, sjuksköterskor och ambulansförare, flygare och flottister, civilister och administratörer.
På Peter Englunds blogg kunde man under bokens tillkomst läsa om hans osäkerhet över om upplägget skulle fungera. Men det gör det verkligen och man kan inte annat än bli djupt imponerad. Korta avsnitt av originaltexterna finns med, men skickligt invävt i den kronologiskt ordnade framställningen finns också Englunds dramatisering och en del historiska fakta som för berättelsen framåt. Krigets utstuderade vidrighet framgår inte bara av de närgångna skildringarna av blodbadet i skyttegravarna och på fältsjukhusen utan också med den återkommande beskrivning flera av de deltagande personerna har av ”känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare”.
Ett särskilt plus är de många intressanta fotnoterna som genom sin detaljrikedom kompletterar både bilden av kriget och av tiden. Många foton från tiden ingår också, tyvärr i litet format och i pocketutgåvan med ganska suddigt tryck.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, historia, första världskriget, Ernst Jünger, I stålstormen, Nils Fabiansson, Begleitbuch, Peter Englund, Stridens skönhet och sorg
Hej Börje!
Tack för dina kommentarer på min skymningskonst. Jag fattar inte hur man svarar på sin egen blogg, så jag gör det här. Ja, det är en bra och hård träning vi underkastar oss. Nu har jag börjat om ungefär fem gånger på samma pose. Hon ska stå i tre veckor, eftersom jag är nybörjare på nakenmodell-biten, så är det viktigt att jag får början riktigt innan alla vlörer ska in. Men på måndag ska jag börja min första kol-teckning på nakenmodellen, tror jag. Kom gärna och hälsa på! Jag kan visa dig runt, och så har vi öppen kroki på torsdagar.
Jag läser alla dina inlägg!
Hälsningar
Ulrika
Jag har också fascinerats av hur människor frivilligt ger sig ut i krig på det här sättet. Ibland tänker jag mig att man var fostrad i en annan tid än vår, en tid där det var självklart att hylla högre ideal än fysiska lustar av typ mat, dryck, sex och annat närliggande. För oss förefaller det nog märkligt förstås eftersom vi i vår tidsepok är oerhört indoktrinerade i att omedelbar tillfredsställelse av lust hör till de mänskliga rättigheterna. Och detta kommer att bli ännu mer tydligt när de som är barn i dag växt upp. Eller också blir det ett paradigmskifte helt åt det andra hållet, en motrörelse, typ slutet på 1800-talet med nyväckta behov av verklig kristen tro, nykterhet, osv.
Eller också är de högre idealen som orsak till krigsdeltagande bara ett svepskäl för att få utlopp för inre destruktiva / självdestruktiva krafter som en del människor bär ¨på, något slags omedvetet / medvetet behov av att straffa sig själv eller andra. Om man nu ska psykologisera. Men det kanske man inte ska
Pingback: Barbara Tuchman: “Det stolta tornet” « Börjes konstblogg
Pingback: Thomas Weber: ”Hitlers första krig” | Börjes konstblogg