Jan Kounens Coco Chanel & Igor Stravinsky är den andra filmen om Coco Chanel på kort tid. Jag har inte sett den första ”Coco avant Chanel” men jag antar att den tidsmässigt föregår den andra filmen.
För min del var behållningen av Coco Chanel & Igor Stravinsky framför allt inledningen med uruppförandet av Våroffer 1913. Stravinskijs nyskapande musik med tillhörande dans väckte ju sån skandal bland publiken att polis fick tillkallas för att lugna den upprörda stämningen. Kulturskandaler av den digniteten verkar sällsynta idag. Sommarens debatt om klassisk figurativ konst och utställningarna på Edsvik konsthall och på Krapprup är väl det närmaste man kan komma i år i varje fall. Betecknande nog handlade kulturetablissemangets upprördhet i år inte om att det som visades var på något sätt nytt och obegripligt; tvärtom var man snarare upprörd över att det inte var nytt och obegripligt och att måleriet gav fel associationer, åtminstone hos kritikerna.
På Stravinskijs tid var det annorlunda. I publiken satt Coco Chanel och var en av få som gillade Våroffer vid premiären 1913. Idag är den väl snarast ett älskat standardverk. Så kan smaken ändras på 100 år. Sju år senare är Stravinskij ruinerad efter ryska revolutionen och inbjuds tillsammans med sin familj att bo i Coco Chanels väl tilltagna villa i Paris. Villans inredning såväl som andra inblickar i 20-talets designvärld är för mig filmens andra höjdpunkt. Så otroligt läckert! Tidig Art Deco. På frågan från Stravinskijs lungsiktiga hustru Catherine om Coco inte tycker om färg får hon svaret ”jovisst bara det är svart” – som en travesti på Henry Ford.
Mads Mikkelsen som Igor och Anna Mouglalis som Coco är inte dåliga men nån riktig gnista blir det inte i de amorösa äventyren mellan dem med Igors hustru och barn i samma hus. Jag håller med de kritiker som menar att den absolut bästa skådespelarinsatsen serveras av Yelena Morozova som Catherine Stravinskij. En sån blick!
 |
 |
Coco Chanel & Igor Stravinsky får *** 3 poäng.
Läs även andra bloggares åsikter om film, Coco Chanel & Igor Stravinsky, Våroffer, Art Deco, Mads Milkkelsen, Anna Mouglalis, Yelena Morozova
Jag läste att man utgått från originalkoreografi och scenkläder när man iscensatt uruppförandet av ”Våroffer”.
Jag tycks vara den enda som tycker att det slog gnistor om paret Mouglalis och Mikkelsen, så mycket det nu kan bli mellan två människor som presenteras som kyliga (Stravinskij: reserverad; Chanel: nonchalant).
Minerva: Jo originalkoreografi och dräkter var det absolut. Mouglalis och Mikkelsen var absolut inte dåliga, men jag tycker något i dramaturgin saknades. Riktigt vad vet jag inte men Yelena Morozova som Stravinskijs hustru fick spänningen att stiga några grader.