Jag har sett ganska många föreställningar på Folkoperan men Pärlfiskarna måste vara en av de absolut bästa. Romantiskt, melodiskt, välspelat och välsjunget. Och scenografin som alltid är extra intressant på Folkoperan med dess minimala scenutrymme är denna gång förlagd till en soptipp, inget ont i det för den är snyggt gråmurrig. Och i avloppsdiket där det bubblar och ångar plaskar ensemblen omkring, det är skickligt gjort.
Men ändå: som så ofta numera så tror man inte äldre operaverk kan stå på egna ben utan måste moderniseras och förläggas till nutid. Det är också det enda irritationsmomentet för min del i denna uppsättning. Jag undrar ju förstås varför det verkar omöjligt att komponera ny operamusik som är tillräckligt välljudande för att locka publiken och där man behandlar samtiden i så att säga nutida inramning i stället för att låna äldre musik och göra om handling och dekor till nutid. Kanske är det som Steven Pinker skriver i ”Ett oskrivet blad” att skönheten via populärkulturen blivit tillgänglig för gemene man och därför föraktas av kultureliten. Det skulle vara skälet till att man idag ofta vill vara ful och obegriplig inom såväl konsten som konstmusiken – kravet på exklusivitet kräver det. Vill man ha skönhet utan att komma in på populärkulturens domäner får man låna från äldre tider. Måste det vara så?
Handlingen är sagobetonad med minnen och återblickar som en väsentlig del och man behöver knappast läsa på i programhäftet (vilket för övrigt inte skapar särskilt mycket klarhet – det är ju opera!), tillräckligt mycket av handlingen framgår ändå för att man ska ryckas med. Pärlfiskarna är med sina många körpartier, den fina musiken med ett antal välkända örhängen och den romantiska intensiteten för mig en verkligt stor operaupplevelse.
Det blir absolut ***** 5 poäng!
Läs även andra bloggares åsikter om musik, opera, Georges Bizet, Pärlfiskarna, Folkoperan
Pingback: Pärlfiskarna på FolkOperan | Operalogg