Caspar David Friedrich på Nationalmuseum

Caspar David Friedrich Aftonlandskap med två män
Caspar David Friedrich: Aftonlandskap med två män, 1830-1835

På Nationalmuseums utställning: ”Caspar David Friedrich – Den besjälade naturen” kan man verkligen hänföras av måleriets möjligheter. Ett 90-tal målningar och teckningar ger en god bild av denne romantikens mästare. Och det trots att många av de viktigast verken saknas som ”Vandraren över dimhavet”, ”Ishavet” och ”Munk vid havet”. De två senare finns representerade av foton i jätteformat. För egen del är jag ändå mer än nöjd för här visas mängder av Caspar-målningar som jag aldrig sett och sannolikt aldrig kommer att få se igen eftersom inlån från museer runt om i världen blir allt svårare.

Caspar David Friedrich - På segelbåten
Caspar David Friedrich: På segelbåten, 1818
Caspar David Friedrich - Påskmorgon
Caspar David Friedrich: Påskmorgon, 1833
Caspar David Friedrich - Utsikt över en hamn
Caspar David Friedrich: Utsikt över en hamn, 1815-1816

Fler bilder här.

”Det konstnärliga geniet skapar de sköna konsterna” säger Immanuel Kant, som också skiljde på det sköna och det sublima. Friedrichs konst är närmast sublim, den ger en sakral känsla; även bilder utan direkt religiös symbolik ger en erinran om att ett annat liv är möjligt. Och det behöver inte vara något hinsides, utan kanske bara ett liv utanför vardagsstressen, ekorrhjulet, kommersialismen, kanske ”att den här världen inte är utnyttjad till sin fulla potential”, som Sverker Sörlin skriver i en intressant essä i DN 28 september.

Peter Cornell skriver om utställningen i Expressen 4 oktober mest med fokus på de åtta nutida konstnärer som ställer ut ”kommentarer” till Caspar David Friedrich. ”Romantisk ironi” skriver Cornell med hänvisning till Friedrichs teckningar med minituöst avbildade växter, träd och stenar. ”De torra, närsynta fragmenten är en motvikt mot en svärmisk och troskyldig försjunkenhet i målningarna.” Jag som trodde att det för en gångs skull handlade om allvar! Men hänförelse är förstås bannlyst, den har ju historiskt sett lett rakt åt pipan. När ska vi som vuxna människor återigen få bli hänförda och berörda av konst utan att automatiskt bli befläckade av det eländiga tredje riket?

Jag är lite ambivalent till tendensen att produktutveckla utställningar med klassiska konstnärer genom att ställa ut samtidskonst som en slags kommentar till huvudutställningen. Daliutställningen på Moderna Museet har ju skräpats ner med en hel vägg med Franseco Vezzolis kändisfoton med förgyllda tårar. Det ska väl vara en kommentar till det konstnärliga kändisskapet som Dali ju utövade med framgång. Men mest är det väl pinsamt för Vezzoli som verkligen förminskas till obetydlighet genom att hänga tillsammans med Dali.

På liknande sätt uppfattar jag de åtta konstnärers verk som ska vara en kommentar till Friedrichutställningen på Nationalmuseum. Trots att jag verkligen gillar både Håfström och fler av de andra representerade så känns det mest som att de får stå i skamvrån genom att visas i samband med den mästare som de aldrig kan leva upp till i uttryck. De spelar inte i samma division, för mycket filosofi, för lite konst. Det verk jag tycker bäst om av de åtta blir givetvis Lars Nilssons nattliga landskap ”8 November”

Recensioner: Ingela Lind i DN, Carl-Johan Malmberg i SvD

Uppdatering 2009-10-18:
Det var då ett evinnerligt tjat om nazism, rasism och nationalism vid var och varannan konstutställning numera! Ulrika Stahre i Aftonbladet följer trenden. Visserligen skriver hon att Friedrichs måleri inte per automatik blir nazistiskt bara för att det utnyttjades i tredje rikets propaganda. Men varför i så fall tjata om det? Jag håller med bloggaren Alamut som påpekar att i Sverige kan tysk kultur överhuvudtaget bara betraktas genom det bruna filtret. När ska vi slippa att ständigt förhålla oss till frågan ”vad hade Adolf Hitler tyckt om detta? OK, då tycker jag tvärsemot”

Andra bloggar om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konsthistoria, utställningar. Bokmärk permalänken.

6 svar på Caspar David Friedrich på Nationalmuseum

  1. Inga M skriver:

    Dali + Vezzoli var ett stolpskott, jag skrev om det på min blogg också. Kopplingen mellan dem var bara krystad, en efterkonstruktion utan förankring i deras konstnärskap och blev därför bara dålig och irriterande.

    CDF ser jag fram emot att kunna besöka så småningom.

  2. Börje skriver:

    Inga:
    CDF är som nog framgår en av mina absoluta favoriter. I varje fall är utställningen mycket bra.

  3. Inga M skriver:

    Nu slår det mig; är det inte CDFs bild som pryder omslaget på Vallgrens bok?

  4. Börje skriver:

    Jo det är det.

  5. Ingemar skriver:

    Har alltid gillat honom, reservationslöst. Måste se utställningen, brukar missa dom flesta men det här måste jag se…!
    Ingemar

  6. Börje skriver:

    Ingemar:
    Se den! Intressant att läsa katalogen också, där det framgår att han baserade många av sina målningar på naturstudier; teckningar av berg, ekar, stendösen osv som senare sattes ihop till motiv för målningar direkt på duken utan någon skiss över helheten. Den färdiga bilden skulle finnas i konstnärens huvud innan han började teckna upp den direkt på duken.

Lämna ett svar till Inga M Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ fem = sju