 |
Carl Wilhelmson: självporträtt 1927. Foto: Lars Engelhardt |
Med ett ganska neutralt förhållande till Carl Wilhwelmson träder jag in på Waldemarsuddes stora Wilhelmsonutställning. Visst har jag sett enskilda målningar på museer och en del bilder i böcker, men det här är något helt annat, Wilhelmson är ju faktiskt en stor och intressant målare! En stor utställning med en helhetsbild av konstnärens verksamhet och många för mig tidigare okända bilder ger ett helt annat än neutralt intryck.
 Carl Wilhelmson: Sommar i skären, 1915. Foto: Lars Engelhardt |
Carl Wilhelmson (1866-1928) räknas som nationalromantiker och var framför allt en folklivsskildrare som hämtade sina motiv från Bohusläns befolkning och det kärva landskapet. Jag fäster mig inte så mycket vid motiven – luggslitna fiskargubbar, flickor och arbetarkvinnor med nävar som skugshuggare, fast porträtten är mycket fina. Tavlornas titlar som ”trött”, ”resignation”, ”det sjuka barnet”, ”kyrkogården” beskriver stämningen men kontrasterar på ett egendomligt sätt mot den bländande koloriten, färgglädjen och det strålande måleriet.
 Carl Wilhelmson, På berget, Fiskebäckskil, 1905-06. Foto: Göteborgs konstmuseum |
Karaktäristiskt för Wilhelmsons målningar är maneret att lämna små fläckar av omålad duk mellan penseldragen, det blir som ett raster som på något sätt håller ihop bilden. I reproduktioner kan det verka störande men på originalbilderna blir det intressant. Det påminner lite grann om Nils Kreugers metod att på en del målningar strö ett jämnt moln av fläckar över hela bilden, lite av impressionism kanske. Wilhelmsons fina rumsuppfattning är också intressant, som i interörbilden ”I Kyrkan” från 1898 med de andäktiga kyrkobesökarna i profil mot blå bakgrund.
Katarina Wadstein MacLeod har skrivit en bra och upplysande recension av utställningen i SvD 2009-09-18.
Therese Bohman i Expressen 2009-09-11.
Lite mer egendomlig är Jessica Kempes recension i DN 10 september. Efter att ha behandlat Sverigedemokraternas konstsyn i några artiklar (här och här) verkar Kempe ha fixerats vid rasbiologin och ser rasism i varenda buske. ”Själv har jag svårt att skilja Wilhelmsons ärende från hans sätt att måla” skriver hon i sin recension och några rader längre ner ”grumligt rasbiologiskt” med hänvisning till de människor som avbildas, ”långbenta kvinnor, raka som furor…värdiga, slutna”. Ja man förstår ju vilka slutsatser Kempe vill man ska dra, men riktigt hur hon får ihop det rasbiologiska med Carl Wilhelmsons måleri är inte direkt kristallklart för mig. I själva verket är det otroligt korkat skrivet och riskerar väl på sikt göra Kempe omöjlig som konstrecensent.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, Waldemarsudde, Carl Wilhelmson, nationalromantik, Jessica Kempe, rasbiologi, konstkritik
Ha ha ha… !!! Jag får erkänna att jag vred mig i skrattkramper så tårarna trillade här i min ensamhet när jag läste detta blogginlägg. Det är så vansinnigt roligt och så huvudet på spiken!
Kan ingen barmhärtig ansvarig person på DN befria den här stackars människan Kempe från att göra bort sig ännu mer. Hon blir ju till ett åtlöje i hela landet. Hon måste ju ha drabbats av akut hjärnsläpp som ser rasbiologiska förtecken överallt i all konst! Har det slagit runt totalt???
Det här senaste måste väl ändå bli droppen som får bägaren att rinna över på den tidning där hon jobbar. Tidningen måtte väl ha en politisk avdelning där hon kan göra en insats istället. Hon kan ju få i uppdrag att bevaka paritpolitiken, exempelvis SD, nu när det är valår och allt. Hon verkar vara inläst på deras politik och historia.
Jag länkar hit från min blogg, hoppas det är ok! (Det brukar ju vara det!)
Inga: Länka gärna!