Den förbjudna konsten

Långsamt börjar jag förstå varför jag inte begriper något längre. Varför det så ofta är med en känsla av olust jag beträder en konstutställning och varför jag numera nästan enbart läser facklitteratur.

Sommarens debatt kring utställningen Figurationer på Edsvik Konsthall och debatten om de litterära manifesten klargör en hel del. Eller snarare den lätt hysteriska upprördhet dessa orsakat inom kulturetablissemanget får mig att ana vad som ligger bakom. Samtidskonsten verkar ha nått vägs ände, en återvändsgränd, energin har tagit slut.

Det känns nästan som om vi skulle få bevittna nån slags paradigmskifte där kultureliten nu känner sig så hotad att man trevar efter det sista halmstrået – naziargumentet och då har man ju enligt Goodwins lag i det närmaste förlorat debatten. Varför tar man till så flagrant obefogade guilt-by-association-argument inför en liten utställning med norskt måleri? Och sällan har väl som Johan Lundberg i Axess nr 6/2009 påpekar, akvarellmålaren herr H fått figurera så flitigt som nu i en kulturdebatt. Lundberg skriver också i samma tidning träffande om det hårdnande debattklimatet. Till det kan väl också fogas Ernst Billgrens naziartikel i Expressen.

Men det finns kritiker som Lars Vilks och Anna Brodow-Inzaina som tagit figurationdebatten på allvar utan att för den skull ändra åsikt, det är hedersamt.

Debatten om utställningen och boken ”Figurationer” som avhölls den 1 september i utställningslokalen i Edsvik Konsthall går nu att se på Axess. Debatten är intressant med många kloka och sakliga inlägg av såväl ”figurationsförespråkare” som kritiker. Bara DN Kulturs Jessica Kempe föll ur ramen med sitt förvirrade och svårbegripliga resonemang om att måleri i klassisk teknik på något sätt automatiskt skulle ha en koppling till rasbiologi och nazism. Vad en bild av Albert Speers förslag till Germaniahalle hade i sammanhanget att göra är det nog fler än jag som har svårt att förstå. Kempes tes att det ligger ett dolt politiskt syfte bakom utställningen är ganska häpnadsväckande för att inte säga oförskämt. Och det var inte konstpolitiskt syfte hon menade.

Gunnar Larsson, lärare på Konstfack framförde det jag tycker är en rimligare förklaring till varför konstnärer idag vill måla i klassisk figurativ stil. Man känner helt enkelt ett främlingsskap i samtidskulturen, man längtar efter skönhet. Sanna Tomac, lärare på den klassiskt inriktade konstskolan Atelier Stockholm framhöll att de elever som söker sig dit framför allt vill lära sig hantverket och den utbildningen finns knappast på svenska konsthögskolor. Kan man hantverket i grunden går det sedan att i full frihet måla vad man vill utan tekniska hinder. Stig Larsson påtalade de stora ekonomiska intressena inom modernistisk och postmodernistisk konst som ett hinder för ett paradigmskifte inom konsten.

En på visst sätt besläktad debatt om litteratur har också passerat under sommaren. Sju författare förklarar i ett manifest att de hädanefter lovar att skriva berättelser som folk vill läsa och det orsakar en upprördhet utan like och bland annat ett motmanifest av 33 skribenter som hävdar att de ska fortsätta skriva som dom vill. Vem har sagt att dom inte ska få det?

Nu är jag ju inte alls särskilt litterär. Det blir på sin höjd Håkan Nesser och en och annan historisk roman, det skrivs helt enkelt för lite lockande skönlitteratur idag, de litterära formexperimenten intresserar mig inte. Men jag saknar nutida episka berättelser, deckargenren är en helt otillräcklig ersättning. Ser fram mot att läsa Ernst Brunners ”Hornsgatan”. En bok som dessutom hyllas av SvD men sågas totalt av DN Kultur bör ju vara intressant. Brunners tidigare bok ”Kocksgatan” var ju bra som jag minns den och boken om Bellman ”Fukta din aska” var en stor upplevelse när man väl vant sig vid det yviga men eleganta språket.

Det är ingen slump att jag kände mig tvungen att säga upp min DN-prenumeration tidigare i år efter viss vånda. DN är i huvudsak en utmärkt tidning som jag läst sedan barnsben men DN Kultur är för mig numera oläsbar i sin kompakta fördomsfullhet. Jessica Kempes insats i figurationsdebatten gjorde inte saken bättre. Undrar just hur Maciej Zaremba som i mitt tycke är Sveriges bästa journalist står ut i sällskapet, men han är väl förstås frilans.

Är det så konstigt egentligen att man både inom konsten och litteraturen blickar bakåt och (tillfälligtvis?) tar upp gamla trådar nu när samtidskulturen verkar ha kört fast?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konstteori, samtidskonst. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Den förbjudna konsten

  1. Inga M skriver:

    Tack för upplysningen om att debatten den 1:a september finns på Axess. Jag måste gå in och se den. Detta med att vi tycks stå inför ett paradigmskifte har jag också skrivit något om i blogginlägg och kommentarer. Den här utställningen på Edsvik och nazianklagelserna gjorde det tydligt på något sätt. Den s.k. filosofiska konstens totala dominans har äntligen kommit till vägs ände och det borde gå att få en balans mellan olika inriktningar. De måste ju rimligen kunna existera parallellt och inom samma utbildningsinstitution med statligt stöd.

    Intressant det Du skriver om att ett litteraturuppror tycks vara på väg också. Det har jag missat.

  2. Börje skriver:

    Inga:
    Programmet är sevärt, ca 50 minuter på webben.

    Det första litteraturmanifestet:
    http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.935839

    Och lite av debatten börjar här med länklista i marginalen:
    http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.937756

  3. Ingemar Nyström skriver:

    Det ordnades en debatt om Figurationer på Edsviks Konsthall som tvkanalen Axess filmade, finns att se på: http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=858 ”Debatt om konst, kitsch och kritik” där konstnärer, kritiker med mera diskuterar den hetska debatt och kritik som uppstod under våren/sommaren efter vernissagen. Intressant och sevärt, rör alla konstintresserade på något sätt.
    Ingemar

  4. Börje skriver:

    Ingemar: Jo det är just det programmet vi talar om.

  5. Inga M skriver:

    Nu har jag lyssnat på Edsviksdebatten två gånger via Axess-länken. Jag förstår att Du säger upp DN-prenumerationen! Jessica Kempes framhärdar verkligen med sitt rasbiologiska svammel och vecklar in sig ordentligt den här gången. Hon måste ha drabbats av något slags akut hjärnsläpp för det går inte att hitta någon logik i resonemanget. Man frågar sig skrämt hur hon har kunnat få skriva konst i en av Sveriges största tidningar. Om man vill försöka se något positivt med hennes insats så är det väl i så fall att hon bidrar till ett paradigmskifte. Hon är med sitt trams sina motståndares bästa vän, ungefär som många idag säger att Mona Sahlin är Alliansens bästa valarbetare.

    Debatten var bra, den satsade på djup. Men jag kunde väl lite sakna mitt eget perspektiv i det hela; ”konstkonsumentens”. Lite var väl Stig Larsson inne på det när han beskrev besöket hos rika konstägande och trendiga vänner och han i sitt stilla sinne undrat varför man inte röjt undan den blå byggplasten, men senare insett att det var ett konstverk. Och att han inte skulle stå ut med att leva i ett videokonstverk över en hel vägg med betande kor. Jag menar att det finns ett starkt behov hos många människor att få uppleva konst och då är det inte hafs- och slafskonsten som lockar oss. Den görs för en väldigt liten publik.

  6. Börje skriver:

    Inga: Just precis. Den vanliga konstkonsumenten har knappats någon plats inom samtidskonsten, den är enbart till för de invigda och kanske för de som vill hänga på trenden utan att egentligen begripa eller beröras. Det måste gå att skapa konst som inte är banal men ändå kan uppskattas av den konstintresserade allmänheten, en ”konst för folket” – och det utan att bli uthängd som nazist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ tre = tio