Lundberg & Rådlund: Figurationer

Figurationer Johan Lundberg, Christopher Rådlund: Figurationer. Romantik och realism i norskt samtidsmåleri.
Atlantis 2009, 182 s.
ISBN: 9173533076

Samma dag som utställningen ”Figurationer” hade vernissage (se föregående bloggpost) publicerades boken med samma namn författad av Johan Lundberg (chefredaktör tidskriften Axess) och Christopher Rådlund (konstnär). Boken ansluter delvis till utställningen men ger en betydligt bredare översikt över den norska figurativa konsten och en fördjupad bild av hur det kommer sig att det just i Norge finns ett så livaktigt intresse för naturalistiskt, klassiskt och figurativt måleri. Den nutida klassiskt figurativa konsten betraktas ju med massivt ointresse eller i bästa fall med skepsis av konstetablissemanget i Sverige. Men ”retrogardismen” och dess besläktade konstriktningar är inte oomstridd i Norge heller. Boken innehåller också en generalmönstring av figurativt verksamma norska konstnärer, de flesta på ett eller annat sätt knutna till portalfiguren Odd Nerdrum.

Vi får också en inblick i skillnaden mellan den figurativa konstens essentialistiska konstsyn förknippad med hantverket, konstnärsrollen och estetiska föreställningar och dess ”motsats”, det i dag dominerande institutionella konstbegreppet som ser konst som en tids- och kulturbunden konstruktion. Den klassiska figurativa konsten stör helt enkelt mönstret för den institutionella konstvärlden. Att måla en blid som talar direkt till känslan, kanske med sentimentalitet och patos och utan ett spår av den våta filt av ironi mellan verk och betraktare som den institutionella samtidskonsten föreskriver kan naturligtvis vara provocerande för de som ser konst enbart som en kanal för att presentera idéer. Ironin och förbudet mot skönhet i konsten har som funktion att avleda betraktarens intresse från konstverket och fokusera det på de bakomliggande idéerna.

Ernst Billgrens konst som också berörs i boken är nog ett typexempel. Jag ser gärna hans bilder eftersom han är en duktig målare men försöker se förbi ironin och koncentrera mig på måleriet. Det eventuella idéinnehållet är mig tämligen likgiltigt. Alltså gör jag totalt fel, ser estetik där man ska se idéer. Men de ironiska institutionalisterna får ursäkta, de idéer som inte talar direkt till känslan ska inte förmedlas via konst, i varje fall inte till mig. Jag begriper inte varför man vill vara konstnär med sådana förutsättningar, när det borde vara enklare att nå fram med sitt budskap genom att författa filosofiska essäer eller skriva insändare. När jag läste konsthistoria en gång för rätt länge sen fick vi lära oss att konst egentligen handlar om ”det inte helt förstådda”, alltså det man bara kan intuitivt ana sig till. Som jag uppfattar den konceptbaserade konsten verkar den antingen slå in vidöppna dörrar eller vara medvetet totalt obegriplig. Och så finns det för all del en smal nisch mitt emellan som faktiskt kan både beröra och vara tankeväckande.

Författarna påpekar det egendomliga i att en liknande negativ inställning som gäller för bildkonsten saknas inom musiken, där ingen ifrågasätter att det kan existera utbildning i traditionell sångteknik parallellt med modernistiskt inriktad tonsättarutbildning. Och Arvo Pärt som väl om någon bygger sin musik på klassisk grund är både uppskattad och respekterad.

Kritik mot den avantgardistiska konsten saknas inte heller i historien. Boken ger exempel allt ifrån Walter Benjamin som redan på 1930-talet påtalade ”risken med att jakten på ständigt nya uttrycksformer blir ett självändamål som får modernismen att stelna i en kliché av ständigt nyskapande” till Hans Magnus Enzensberger som menar att ”den avantgardistiska rörelsens självmotsägande premisser har gjort den ofruktbar”.

Jag har personligen inget emot avantgardekonst och nytänkande, det måste självfallet finnas, men när alla måste bli gränsöverskridande revolutionärer, när själva nyhetsvärdet är det som betingar konstnärlig kvalitet känns hela konstbranschen enbart fånig.

Boken och utställningen Figurationer liksom utställningen ”Kitsch” på Krapperups konsthall har startat en mindre konstdebatt. En del recensenter i dagspressen som besvärat sig med att skriva om utställningarna visar med sin attityd varför debatten huvudsakligen försiggår vid sidan av etablerade media, mestadels på axessbloggen och vilks.net. Jag har redan i föregående post berört detta men finner reaktionerna så egendomliga att jag måste ta upp det igen. Alltså: varför anser Anna Brodow Inzaina i SvD att alla utom författarna Lundberg & Rådlund i den figurativa konsten ser:”obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner.”. Med ideologistyrd konst antar jag ska avses nazi- eller kommunistkonst. Men dagens konsthögskolekonst är väl lika ideologistyrd, fast avvikkelser är mindre hårt bestraffade. Vad som menas med ”obskyra romantiska traditioner” kan jag bara gissa. Caspar David Friedrich kanske, eller Prerafaeliterna? Egendomligt.

Nåväl, varken nazist- eller kommunisteran har väl producerat några direkta konstnärliga höjdpunkter, men jag får heller inga associationer i den riktningen genom att se utställningen på Edsvik, snarare till barockens måleri. Kanske är det som Christopher Rådlund skriver i en kommentar på vilks.net ”Det verkar idag lika olämpligt att sända en hiphop-fanatiker att bedöma Opera, som att be en yngre “konst-kritiker” att bedöma klassisk figurativt samtidsmåleri. Recensionerna om “Figurationer” på Edsvik i Expressen och Aftonbladet illustrerar med störst tänkbara tydlighet detta fenomen.”
Kan det vara så enkelt att yngre konstkritiker helt enkelt har lärt sig att associera figurativ konst med auktoritära regimer?

Låt oss göra tankeexperimentet att de yngre kulturellt intresserade nazisterna på 1920-talet med den pragmatiske Goebbels goda minne fått sin vilja igenom och gjort expressionismen till tysk nationalkonst. Nu blev det inte så på grund av Hitlers motstånd. Emil Nolde som tidigt blev övertygad nazist och partimedlem fick yrkesförbud och levde i inre exil i sitt hem i Seebüll. Ernst Ludwig Kirchner hoppades också i det längsta på ett godkännande av naziregimen men valde till slut emigration. Men om nu expressionistförespråkarna inom nazistpartiet hade segrat, hur hade vi i så fall idag betraktat expressionister som Emil Nolde eller Ernst Ludwig Kirchner och många andra? Hade vi bedömt deras konst politiskt eller konstnärligt? Hur hade Anna Brodow Inzainas och hennes kollegers associationsbanor gått idag? Frågan är ju aktuell också när det gäller ”gränsöverskridare” som klottraren NUG eller psykvårdssabotören Anna Odell. Konstvärlden går naturligtvis i fällan och tar meningslösheterna på allvar, därmed bekräftande Lars Vilks kriterium på kvalitet i konsten: det är nätverket, kändisskapet som är kvalitet. Naturligtvis ska man inte bedöma konst efter moral eller politik, men varför gör Anna Brodow Inzaina det när det gäller figurativ konst efter klassisk förebild?


Christopher Rådlunds kommentar till Anna Brodow Inzaina (SvD) recension


Uppdatering 090924

Therese Bohman har på sin blogg lagt ut en föredömligt pedagogisk nazikonst-quiz som visar att det inte är så självklart vad som är vad som vissa kritiker av utställningarna på Edsvik och i Krapperup hävdar. Facit finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, konst, samtidskonst. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Lundberg & Rådlund: Figurationer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


två + sex =

juli 2009
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  
  • Arkiv

  • Meta


  • Konst bloggar
    Blogglista.se
    Topplista Favoritlistan.se
    Kultur