Lundberg & Rådlund: Figurationer

Figurationer Johan Lundberg, Christopher Rådlund: Figurationer. Romantik och realism i norskt samtidsmåleri.
Atlantis 2009, 182 s.
ISBN: 9173533076

Samma dag som utställningen ”Figurationer” hade vernissage (se föregående bloggpost) publicerades boken med samma namn författad av Johan Lundberg (chefredaktör tidskriften Axess) och Christopher Rådlund (konstnär). Boken ansluter delvis till utställningen men ger en betydligt bredare översikt över den norska figurativa konsten och en fördjupad bild av hur det kommer sig att det just i Norge finns ett så livaktigt intresse för naturalistiskt, klassiskt och figurativt måleri. Den nutida klassiskt figurativa konsten betraktas ju med massivt ointresse eller i bästa fall med skepsis av konstetablissemanget i Sverige. Men ”retrogardismen” och dess besläktade konstriktningar är inte oomstridd i Norge heller. Boken innehåller också en generalmönstring av figurativt verksamma norska konstnärer, de flesta på ett eller annat sätt knutna till portalfiguren Odd Nerdrum.

Vi får också en inblick i skillnaden mellan den figurativa konstens essentialistiska konstsyn förknippad med hantverket, konstnärsrollen och estetiska föreställningar och dess ”motsats”, det i dag dominerande institutionella konstbegreppet som ser konst som en tids- och kulturbunden konstruktion. Den klassiska figurativa konsten stör helt enkelt mönstret för den institutionella konstvärlden. Att måla en blid som talar direkt till känslan, kanske med sentimentalitet och patos och utan ett spår av den våta filt av ironi mellan verk och betraktare som den institutionella samtidskonsten föreskriver kan naturligtvis vara provocerande för de som ser konst enbart som en kanal för att presentera idéer. Ironin och förbudet mot skönhet i konsten har som funktion att avleda betraktarens intresse från konstverket och fokusera det på de bakomliggande idéerna.

Ernst Billgrens konst som också berörs i boken är nog ett typexempel. Jag ser gärna hans bilder eftersom han är en duktig målare men försöker se förbi ironin och koncentrera mig på måleriet. Det eventuella idéinnehållet är mig tämligen likgiltigt. Alltså gör jag totalt fel, ser estetik där man ska se idéer. Men de ironiska institutionalisterna får ursäkta, de idéer som inte talar direkt till känslan ska inte förmedlas via konst, i varje fall inte till mig. Jag begriper inte varför man vill vara konstnär med sådana förutsättningar, när det borde vara enklare att nå fram med sitt budskap genom att författa filosofiska essäer eller skriva insändare. När jag läste konsthistoria en gång för rätt länge sen fick vi lära oss att konst egentligen handlar om ”det inte helt förstådda”, alltså det man bara kan intuitivt ana sig till. Som jag uppfattar den konceptbaserade konsten verkar den antingen slå in vidöppna dörrar eller vara medvetet totalt obegriplig. Och så finns det för all del en smal nisch mitt emellan som faktiskt kan både beröra och vara tankeväckande.

Författarna påpekar det egendomliga i att en liknande negativ inställning som gäller för bildkonsten saknas inom musiken, där ingen ifrågasätter att det kan existera utbildning i traditionell sångteknik parallellt med modernistiskt inriktad tonsättarutbildning. Och Arvo Pärt som väl om någon bygger sin musik på klassisk grund är både uppskattad och respekterad.

Kritik mot den avantgardistiska konsten saknas inte heller i historien. Boken ger exempel allt ifrån Walter Benjamin som redan på 1930-talet påtalade ”risken med att jakten på ständigt nya uttrycksformer blir ett självändamål som får modernismen att stelna i en kliché av ständigt nyskapande” till Hans Magnus Enzensberger som menar att ”den avantgardistiska rörelsens självmotsägande premisser har gjort den ofruktbar”.

Jag har personligen inget emot avantgardekonst och nytänkande, det måste självfallet finnas, men när alla måste bli gränsöverskridande revolutionärer, när själva nyhetsvärdet är det som betingar konstnärlig kvalitet känns hela konstbranschen enbart fånig.

Boken och utställningen Figurationer liksom utställningen ”Kitsch” på Krapperups konsthall har startat en mindre konstdebatt. En del recensenter i dagspressen som besvärat sig med att skriva om utställningarna visar med sin attityd varför debatten huvudsakligen försiggår vid sidan av etablerade media, mestadels på axessbloggen och vilks.net. Jag har redan i föregående post berört detta men finner reaktionerna så egendomliga att jag måste ta upp det igen. Alltså: varför anser Anna Brodow Inzaina i SvD att alla utom författarna Lundberg & Rådlund i den figurativa konsten ser:”obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner.”. Med ideologistyrd konst antar jag ska avses nazi- eller kommunistkonst. Men dagens konsthögskolekonst är väl lika ideologistyrd, fast avvikkelser är mindre hårt bestraffade. Vad som menas med ”obskyra romantiska traditioner” kan jag bara gissa. Caspar David Friedrich kanske, eller Prerafaeliterna? Egendomligt.

Nåväl, varken nazist- eller kommunisteran har väl producerat några direkta konstnärliga höjdpunkter, men jag får heller inga associationer i den riktningen genom att se utställningen på Edsvik, snarare till barockens måleri. Kanske är det som Christopher Rådlund skriver i en kommentar på vilks.net ”Det verkar idag lika olämpligt att sända en hiphop-fanatiker att bedöma Opera, som att be en yngre “konst-kritiker” att bedöma klassisk figurativt samtidsmåleri. Recensionerna om “Figurationer” på Edsvik i Expressen och Aftonbladet illustrerar med störst tänkbara tydlighet detta fenomen.”
Kan det vara så enkelt att yngre konstkritiker helt enkelt har lärt sig att associera figurativ konst med auktoritära regimer?

Låt oss göra tankeexperimentet att de yngre kulturellt intresserade nazisterna på 1920-talet med den pragmatiske Goebbels goda minne fått sin vilja igenom och gjort expressionismen till tysk nationalkonst. Nu blev det inte så på grund av Hitlers motstånd. Emil Nolde som tidigt blev övertygad nazist och partimedlem fick yrkesförbud och levde i inre exil i sitt hem i Seebüll. Ernst Ludwig Kirchner hoppades också i det längsta på ett godkännande av naziregimen men valde till slut emigration. Men om nu expressionistförespråkarna inom nazistpartiet hade segrat, hur hade vi i så fall idag betraktat expressionister som Emil Nolde eller Ernst Ludwig Kirchner och många andra? Hade vi bedömt deras konst politiskt eller konstnärligt? Hur hade Anna Brodow Inzainas och hennes kollegers associationsbanor gått idag? Frågan är ju aktuell också när det gäller ”gränsöverskridare” som klottraren NUG eller psykvårdssabotören Anna Odell. Konstvärlden går naturligtvis i fällan och tar meningslösheterna på allvar, därmed bekräftande Lars Vilks kriterium på kvalitet i konsten: det är nätverket, kändisskapet som är kvalitet. Naturligtvis ska man inte bedöma konst efter moral eller politik, men varför gör Anna Brodow Inzaina det när det gäller figurativ konst efter klassisk förebild?


Christopher Rådlunds kommentar till Anna Brodow Inzaina (SvD) recension


Uppdatering 090924

Therese Bohman har på sin blogg lagt ut en föredömligt pedagogisk nazikonst-quiz som visar att det inte är så självklart vad som är vad som vissa kritiker av utställningarna på Edsvik och i Krapperup hävdar. Facit finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

This entry was posted in böcker, konst, samtidskonst. Bookmark the permalink.

13 Responses to Lundberg & Rådlund: Figurationer

  1. Expressionismens möjliga ställning som nazikonst stämmer onekligen till eftertanke. En annan intressant aspekt är den att samma konstkritiker som vill placera de figurativa målarna i knäet på totalitära ideologier helst blundar för det nära sambandet mellan sin egen omhuldade modernistiska arkitektur och samma totalitära ideologier…

  2. Inga M says:

    Himla bra och genomtänkt skrivet! Jag länkar om det är ok? Den etablerade konsten idag verkar absolut inom snäva ramar även om straffet inte längre är döden eller deportation för den som dristar sig till att gå utanför ramarna. Och att gå utanför ramarna är ju märkligt nog att ta upp trådar till tidigare konstepokers figuartiva konst och vackra konst. Dina paralleller med musikens värld är mycket tänkvärda. Där har man sluppit ifrån de här begränsningarna i skapandet och många olika stilar kan existera / utvecklas parallellt utan att bli nedgjorda av det senaste på området.

    Jag kan ju fortfarande minnas mitt första möte med Odd Nerdrum, det var en kick i magen att se hans bilder. Det var på Sollentunamässan för ett antal år sedan.

  3. Börje says:

    Lars Anders:
    Arkitekturen ja. Vi borde ha ett och annat Hundertwasserhus i de svenska städerna, det skulle ge lite perspektiv. Bara som en påminnelse om att man inte måste lägga ritningarna i kopiatorn och bygga allt likadant.

  4. Börje says:

    Inga:
    Såklart du får länka.

    Tror jag såg den första bilden av Odd Nerdrum i någon utställningsannons i en konsttidning i början av 1990-talet, men minns att jag studsade till fast det bara var en liten bild i en annons. Här har hänt något tänkte jag då.

    Nu blir det sommarlov här på bloggen några veckor.

    Trevlig sommar!

  5. Christopher Rådlund says:

    Hej Börje

    Att jämföra musik-konstnärernas vilkår med bild-konstnärernas har länge intresserat mig.
    Musikvärlden har olika scener för publik med olika smak och intresse. Dessutom uppvisar media musikkritiker specialiserade på de mest dominerande riktningarna: pop, rock, metal, hip-hop, blues/jazz, klassiskt/opera etc. I flera stilriktningar kan studeras vid de offentligt finansierade musikutbildningarna. Schangerinsikt och musikaliskt ”hantverk” står i fokus. Eftersom behärskandet av instrumentet och traditionen helt självklart betraktas frigörande.

    Hur ligger det till i bildkonstvärlden? Råder en fullständigt demokratiskt pluralism inom samtidens dominerande konstinstutioner? Har en ung skulpturbegåvning idag goda möjligheter för att utvecklas till en duktig realistisk-figurativ skulptör på konsthögskolenivå? (Han eller hon kommer säkerligen inte in på en svensk konsthögskola. Skolorna erbjuder heller inte det nödvändiga pedagogiska fundamentet.)

    Är naturligtvis medveten om att det inte alltid är så lätt att jämföra olika konst- och kultur-fält med varandra. Många betraktanden av kontexter och organisationsmodeller kan dock bidra med intressanta perspektiv.

    I förhållande till det figurativa bildskapandets position inom samtidskonsten blir det relevant.
    Den figurativa bildkonsten förtjänar egna utbildningar, stipendier, konsthallar osv. finansierat av det offentliga. Att argumentera mot detta blir ungefär som att vara motståndare av särskilda linjer för jazz och folkmusik på musikhögskolorna. (-För att citera mig själv från tidigare i debatten.)

    Högaktningsfullt – Christopher

  6. Minerva says:

    Ingen har väl kommit på tanken att ge sig ut som Bambi på hal is och kalla det konståkning. Däremot skulle många kalla det performance-konst.

    Ordet konst är besläktat med ”kunna”. Om inte konst är förknippat med hantverk/skicklighet får det kallas något annat, till exempel debattinlägg eller demonstration. Det kan vara viktigt och angeläget ändå, men det är inte konst.

  7. Inga M says:

    Oj vilken debatt som har blossat upp efter Eva Ströms artikel i Sydsvenska Dagbladet! Jag antar att Du har läst. Jag länkar till några debattörer på min blogg, även hit. Igen!

  8. Väldigt läsvärda inlägg överhuvudtaget. Ditt senaste inlägg ”Lundberg & Rådlund: Figurationer” är fylld av läsvärda kommentarer om och kring konst i allmänhet(musik) och ”bildkonst” i synnerhet. Jag fångades framförallt- ett uttryck, fångades, som för övrigt alltid förefallit mig vara förfelat som beskriving av ett tillfälligt fokuserat välbehag- av det väldigt stillsamma utlåtandet som följer nedan, efter paragrafbrytningen. Det kändes väldigt betryggande och förfriskande. Jag skulle gissa att det inte enbart beror på tankeinnehållet -närmre bestämt åsikt, eller uppfattningm vilken jag sympatiserar med- som kommuniceras, utan sättet du gör det på. Stilistiskt återhållsamt, och därmed djupt bitande, djupt bitande på dem där bitande fyller en funktion.

    ”Ernst Billgrens konst som också berörs i boken är nog ett typexempel. Jag ser gärna hans bilder eftersom han är en duktig målare men försöker se förbi ironin och koncentrera mig på måleriet. Det eventuella idéinnehållet är mig tämligen likgiltigt. Alltså gör jag totalt fel, ser estetik där man ska se idéer. Men de ironiska institutionalisterna får ursäkta, de idéer som inte talar direkt till känslan ska inte förmedlas via konst, i varje fall inte till mig. Jag begriper inte varför man vill vara konstnär med sådana förutsättningar, när det borde vara enklare att nå fram med sitt budskap genom att författa filosofiska essäer eller skriva insändare.”

    Fenomenet bloggvärlden är i stort behov av stilister, och inte bara det, utan även substans. Dessa två egenskaper i kombination ger inte bara underhållning utan även värde. Därmed sagt att du med din blogg förefaller ha gjort bloggvärlden en aning mer värdig, och det tackar jag för. Kommer att återkomma för flera läsvärda och tänkvärda inlägg.

    Mvh/

    Aje

  9. Inga M says:

    Jag läser föregående kommentar och kan bara hålla med. Din blogg är en av mina absoluta favoriter, alltid klok och välformulerad och Du håller Dig till ämnet. Du har skapat en bra konstblogg, både med Dina egna upplevelser av konst och Dina tankar om konstvärlden som sådan. Jag länkar hit rätt ofta.

    Egentligen var jag bara inne här för att uttrycka min glädje över att få veta att det finns åtminstone en utbildning i klassisk bildkonst i Sverige; en filial till Florence Academy of Art och den ligger i Mölndal. Jag fick en kommentar på min blogg av Andreas Birath som är verksam där och jag länkar på min blogg till hans hemsida.

    Det finns alltså hopp om ett konstliv bredvid den rådande Hafs- och slafskonsten. (Ok jag uttrycker mig vulgärt, men jag vet inte hur man ska beteckna eländet. Man sysslar ju med konstnärliga uttryck som inte kräver kunskap i hantverket utan som kan framställas snabbt och man geggar gärna med människo- och djurdelar!)

    Nästa vecka kommer jag att kunna besöka Edsviken i Sollentuna! Det ska bli spännande nu när jag läst så mycket om den.

  10. AB says:

    hej, har en fråga, kan inget om konst men undrar.
    jag gilade hur du skrev att ”idéer som inte talar direkt till känslan ska inte förmedlas via konst” det öppnade mitt sinne. Men, förmedlar denna samtida figurationskonst några idéer? Kan konst vara fullt av känslor men tomt på idéer? Är det ‘sämre’ konst då rent konstkritikmässigt än vice versa?
    eller vice versa kanske inte ens är konst. alltså konst fullt med idéer kring konst men tomt på känslor. jag vet inte.

  11. Börje says:

    AB:
    Att ge ett bra svar på din fråga överstiger nog min kompetens men jag kan ju försöka ändå.

    Naturligtvis kan en samtida figurativ konst förmedla idéer likaväl som den klassiska konsten var full av symbolik och idéer, ofta av religiös eller heroisk natur. Den konst som ställs ut på utställningen ”Figurationer” och den som berörs i boken är ganska spretig till uttrycket, men de bilder som mest efterliknar klassiskt måleri skulle jag generellt uppfatta som protestmåleri, de signalerar för mig genom det klassiska utförandet en vantrivsel i samtidskulturen.

    Hur konst som ”är full av känslor men tom på ideer” ska värderas är nog en fråga om smak och den förändras som bekant över tid och individ. Som en slags parallell skulle jag vilja citera konstnären Sture Collin: ”…på 60-talet och långt in på 90-talet gällde: Det spelar ingen roll vad du gör, huvudsaken är hur du gör det. Nuförtiden i den s k samtidskonsten är det precis tvärtom. Vad du gör är viktigare än hur du gör.” En stor del av modernismen fram till 1990-talet var precis du skriver ”konst fullt med idéer kring konst” där utförandet och inte innehållet var det som räknades (ex opkonst, konkretism osv).

    I dag är det således uteslutande idéerna som gäller och då blir konstverk i klassisk teknik som är tekniskt avancerade eller utstrålar känsla eller skönhet antagligen automatiskt suspekta i en samtidskritikers ögon. Konst idag ska handla om socialkritik, feminism, migrationsfrågor, miljö och liknande för att tas på allvar av kritikerna. Detta är i mitt tycke mest dagssländefrågor, angelägna idag kanske, men de konstnärer som envisas med att föra fram sådana idéer i sin konst lär väl sällan göra bestående avtryck i konsthistorien.

    Personligen skulle jag gärna se konst som behandlar de stora generella mänskliga frågorna: livet, kärleken, döden, universums mysterier osv och då blir det väl ofta både allvarligt och känslomässigt och därmed alltså opassande för samtidskonsten.

    Att båda typerna av konst – den idéburna och den klassiskt figurativa – inte verkar kunna existera samtidigt och bedömas på sina egna meriter är ett fattigdomsbevis tycker jag.

  12. Börje says:

    Aje Björkman och Inga M: Tack!

    Det finns faktiskt två skolor i Sverige som bedriver traditionell måleriundervisning. Utöver Florence Academy of Art i Mölndal finns Atelier Stockholm.

    Ingen av skolorna ingår dock i högskolesystemet och får väl sannolikt inga statsbidrag heller. Elevintresse finns ju uppenbarligen ändå, så kanske är de början på en tvådelning av den etablerade konstutbildningen i en ”filosofisk” och en ”klassisk” del så som Christopher Rådlund förespråkar. Om så skulle ske måste ju resurser, dvs pengar flyttas över från nuvarande konsthögskoleutbildningar till den klassiska delen och det skulle väl antagligen få konstetablissemanget att gå i taket.

  13. Inga M says:

    1:a september blir det ett seminarium på Edsviks konsthall. Både förespråkare för klassisk konst och filosofisk konst (för att använda def. från texten ovan) är inbjudna. Så det kan bli hett antar jag. Hoppas att någon spelar in den och lägger ut på You Tube! Jag och många med mig som inte kan åka dit och lyssna vill ju gärna få chansen att höra den. Om jag har tur så åker Du dit och lyssnar och skriver om det på bloggen sen! :-)

    Jag skriver om detta på min blogg också. Antagligen känner Du till seminariet, men jag ville bara nämna det och göra lite ”reklam” för det bland Dina läsare.

    (Just den aktuella helgen har vi sonens japanska svärföräldrar på besök, annars hade det nog blivit ett stockholmsbesök för min del!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


+ eight = ten

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

juli 2009
m ti o to f l s
« Jun   Aug »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  
  • Arkiv

  • Meta



  • Konst bloggar
    Konst bloggar
    Blogglista.se
    Topplista Favoritlistan.se
    Kultur