Marcus Tullius Cicero: Om ålderdom Fabel förlag 1995, 85 s. |
Marcus Tullius Cicero (106-43 fKr) var romarrikets mest berömde talare. Han var författare, politiker och hängiven anhängare av republiken mot hotande envälde. Flera av de rättsfall där han uppträdde som försvarare ligger till grund bland annat för några av Steven Saylors deckare i antik miljö varav minst tre finns på svenska. Robert Harris har dessutom skrivit en utmärkt politisk thriller om Cicero, med titeln ”Imperium”, den första i en planerad trilogi (som dock ännu inte finns på svenska).
Cicero blev dödad på order av Marcus Antonius och hans händer och tunga blev uppspikade på offentlig plats på Forum Romanum. Men han ”dog hedervärt” sägs det, vilket verkar passande med tanke på vad han säger i sin bok ”Om ålderdom” som han skrev år 44 fKr, ett år före sin död. – ”Ålderdomen bör inte utsträckas i onödan”.
Översättaren, latinprofessorn Tore Janson skriver i en inledning i boken om svårigheten att åstadkomma en översättning som ens tillnärmelsevis gör Ciceros original rättvisa. Jag kan inte latin men kan tänka mig de problem som uppstår. Exempelvis ordet virtus som rätteligen lär beteckna ”inbegreppet av alla goda egenskaper”, men på svenska oftast översätts med ”dygd”, ett ord som enligt Janson numera snarast betecknar något som man förr sände unga flickor till pension i Schweiz för att bevara. Engelskan har det lättare, här använder man väl ”virtue” rakt av.
Cicero skriver i form av en tänkt dialog, som försiggår 106 år före författandet, mellan Marcus Porcius Cato (som avslutade varje inlägg i senaten med: ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”) och hans yngre vän, den sedermera berömde fältherren Scipio d.y. (som var den som faktiskt förstörde Kartago) och dennes vän Laelius. Den levnadsvisdom Cicero delar med sig av i boken är säkert till stor del tidlös men visst märks det att livet som åldrande politiker och välbeställd godsägare i Rom skiljer sig en del från nutida svenska förhållanden.
Fyra orsaker finns enligt Cicero till varför ålderdomen kan anses olycklig och han bemöter dem alla med mer eller mindre hållbara argument.
För det första förhindrar ålderdomen verksamhet. – Men sådant som kan skötas med intellektet är långt ifrån betydelselöst.
För det andra försvagar ålderdomen kroppen. – Men ålderdomen är befriad från sådant som kräver krafter. Minnet försvagas sägs det men ”jag har aldrig hört talas om att någon gammal man har glömt var han har gömt sina pengar”.
För det tredje utestänger ålderdomen en från nästan alla njutningar. – Men Quintus Maximus sade att ”naturen inte hade gett människan något värre gissel än kroppens lust, vars begär eggar en att ta, utan eftertanke och besinning. Den ger upphov till förräderi mot fosterlandet, staters fall, hemliga samtal med fienden. Det finns ingen ond gärning som inte lusten efter njutning driver en att begå”.
För det fjärde är ålderdomen inte långt från döden. – Men den gamle ”är dock i ett bättre läge än den unge eftersom han fått vad den andre hoppas på: den unge vill leva länge, den gamle har levt länge”. – ”Jag går från livet som från ett gästrum, inte som från mitt hem. Naturen har gett oss ett logi att vistas i, inte att bo i”.
Fler citat:
– Men att gamla män är sura och oroliga och argsinta och besvärliga och, för att vara uppriktig, också snåla, det är karaktärens fel, inte ålderdomens.
– Och vad det är för mening med snålhet på ålderdomen förstår jag inte. För vad kan v ara galnare än att vilja ha större matsäck ju kortare väg som är kvar?
– Och anseendet är det bästa med ålderdomen….att man blir hälsad , att man uppsöks, att folk går ur vägen, att de reser sig, att man blir åtföljd när man går bort och när man går hem. – Hmm, nån som känner igen sig?
– Och ålderdomen är så att säga livets sista scen, där vi bör akta oss för långrandighet, i synnerhet när vi känner mättnad.
Boken innehåller en del funderingar om själens odödlighet, om allt är slut i och med döden eller om själen lever vidare. Cicero verkar lika nöjd i båda fallen fast han lutar åt odödligheten. Han breder ut sig en hel del om lantliv och glädjen i att odla jorden på sin ålders höst. – Nja, mina stackars krukväxter är antingen härdiga överlevare eller också faller de hädan efter några veckor. Någon odlare blir jag aldrig, tror jag skjuter upp det där med åldrandet tills vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, antiken, Marcus Tullius Cicero, åldrande, åldringar, gamlingar
”Om ålderdom”/”De senectute” är fantastisk. Det är imponerande hur Cicero/Cato d ä lyckas vända alla ålderdomens nackdelar till fördelar. Jag har läst texten med elever som just har fått kategorisera dessa fyra grupper som du nämner.
För övrigt kan jag nämna att en vän till mig disputerade för några veckor sedan med en avhandling om just ”De senectute”. Ett sammanträffande!
Hmmm… jag är inte helt säker på att det är exakt samma upplevelse att åldras i det gamla Rom och i dagens samhälle. Det där med att ålder skulle innebära respekt känns väl inte riktigt igen till exempel! 🙂
Synd att Cicero inte hann bli så gammal att han fick uppleva hur gamla antagonister bröts ner av sjukdom och ålderdom och att han på så sätt med en viss automatik kunde få en rättmätig hämnd för begångna oförätter. Det kan ju vara ett av ålderdomens privilegier annars, om man nu ska uttrycka sig med en diplomatisk uppriktighet som gränsar till det opassande.
Himla roligt att få tips på bra läsning med historiska förtecken. Passar bra nu inför sommarledigheten. En får tacke!
Minerva: Synd att jag inte kan läsa latin (eller grekiska), dom gamla gubbarna (och tanterna) kunde ju faktiskt skriva, det framgår redan av svenska översättningar. Ännu bättre lär det väl vara i original.
Inga: Cicero är läsvärd. Finns säkert på bilioteket.