Alexander Roslin: Självporträtt, ca 1785. Foto: Bodil Karlsson/Nationalmuseum |
Alexander Roslin (1718-1793) gjorde succé som porträttmålare, främst i Frankrike. Rent kommersiellt hade han lysande framgångar genom sin förmåga till nätverksbyggande och att lyssna på kunderna och de tongivande strömningarna i tiden, i den meningen var han ytterst modern.
Hans samtida kritiker anklagade honom för ytlighet och att människorna på hans bilder inte agerade trovärdigt. Den kritiken är nog befogad – de avporträtterade ser ofta lite uppstyltade ut, som en H&M-reklam och han verkar ha avsevärda problem med var han ska placera händerna. Men det var så man ville ha det i de kretsar som var hans bästa kunder. Porträtten fyllde nog en representativ funktion snarare än att verka som en spegel av personligheten.
Gustav III i rustning, 1773 Foto: Bo Gyllander/Uppsala Universitet |
Brukspatron John Jennings med bror och svägerska, 1769 Foto: Nationalmuseum |
Änkefru Anna Johanna Grill med son och dotter, 1775 Foto: Ebbe Carlsson/ Göteborgs konstmuseum |
Intressantare är kanske porträtten av hans konstnärsvänner där man kan förmoda att pengar och beställarens krav inte påverkade.
Hovintendent och konstnär Johan Pasch, 1756 Foto: Sven Nilsson/Nationalmuseum |
Konstnären Joseph Marie Vien, 1757 Foto: RMN/Gérard Blot |
Konstnären Anne Vallayer-Coster, 1783 Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum |
Utställningen på Nationalmuseum innehåller ett stort antal porträttbilder av Roslin och några av hans samtida, men bara ett enda landskap såvitt jag såg. Kanske ska det vara så eftersom Roslin ju är känd som porträttmålare. Ändå skulle det vara intressant att få en bredare bild av hans måleri. Visst fastnade han kanske i porträttmåleriet av rent kommersiella skäl, men varför kritisera en konstnär för att han lyckas försörja sig på sitt yrke?
Andra bloggar om: konst, utställningar, Nationalmuseum, Alexander Roslin, porträttmåleri
Måste komma upp till Stockholm och se den här utställningen! Gillar de här gamla konstnärerna och gillar porträttkonst. Ser att man drar paralleller från överklassens levnadssätt på 1700-talet till dagens Stureplansfilosofi. Det finns säkert relevans här. Men om man ser det betalda porträttmålandet i hög grad som lust att faktiskt avbilda en människa så fördelaktigt som möjligt så kommer vi istället nära dagens porträttfotograferande. Vad fyllde / fyller det för funktion? I vilka situationer vill vi bli avbildade? Tillsammans med vem? Är det kollegor, släktingar, arbetskamrater, familj? Och vad säger det om våra tider? De sociala mönstren och idealen? Det är roligt med konst och utställningar när frågor skapas. Kul att få se bilderna på Din blogg och länkarna till tidningarnas synpunkter.
Jag har funderat en del över varför man fortfarande målar porträtt i stället för att använda det effektivare fotomediet. Eller tvärtom varför unga konstnärer idag allt mindre ägnar sig åt måleri. Jag tror att man trots allt missar något som är svårt att uttrycka på annat sätt än genom långsamt och besvärligt hantverk.
Men visst är det kul med porträtt. Till exempel familjealbumets bilder är en jätteviktig dokumentation, inte minst när det gäller bilder av de som inte längre finns bland oss.
Jag såg nyligen en utställning om ismannen Ötzi på Historiska museet. Man har utifrån kraniet skapat en bild av hur Ötzi bör ha sett ut i levande livet. Fascinerande att se ett porträtt av en 5500 år gammal stenåldersman.
I’ve seen the exhibition today and it’ really worth going to. But take your time, stay at each and every painting and smell the paint, the cloth, the room and the personalities – and you will discoverand feel the late 18th century
Angående landskapsmåleriet: Det fanns en graderingsskala på KOnstakademierna som sa att landskapsmåleriet var en av de lägre konstarterna. Högst stod historiemåleriet, sedan porträttmåleriet, landskapsmåleriet och sist stillebenmåleriet. Möjligen har jag glömt någon genre som skulle klämts in däremellan.
Ute i naturen stod man inte och målade – inte ens som landskapsmålare, man kanske skissade lite och tig med något föremål utifrån. Möjligen kunde man stå vid ett fönster. Men det var praktiskt taget omöjligt att vistas utomhus med målargrejer och målarfärger innan färgtuben uppfunnits. Den ateljétillverkade blandningen förvarades oftast i grisblåsor – och den skulle torka så fort den kom ut i solskenet.
Att impressionisterna kunde bli sådana fantastiska landskapsmålare beror helt och hållet på färgtubens uppfinnande. Impressionisternas små format berodde på att dukarna annars hade en benägenhet att blåsa bort annars. (Prova att måla på ett segel som står löst mot ett bärbart stativ vid havsstranden…)
Tidigare hade formaten på målningarna varit mycklet större. Impressionisterna hånades också för sina små format – inte kunde de hängas högt uppe på en vägg – på det sätt man var van – på Parissalongen. Där utnyttjade man verkligen väggarna maximalt – och därför var det nödvändigt med enorma format på dukarna – så att de kunde ses i den dunkla belysningen – utan teaterkikare.
Men impressionisterna ställde ut på salon d’indepent. Och började hänga dukar på ett nytt sätt. På det sätt vi är vana att se tavlor hängas – i ögonhöjd.
Uppmärksammade för några år sedan en annonskampanj i SVD där Roslins av porträtterade gubbar hade fåt moderna kläder men stod kvar i sin ursprungliga miljö. Ett roligt tilltag som fick mig att själv beställa ett porträtt av hantverkaren bakom den kampanjen. Porträttkonsten har ju fått en nyrenesans säg det och då blir det extra underfundigt när man kan beställa ett nytt porträtt i en gamal form. Men det ligger väl också i tiden att man ska blicka bakåt. Kolla in webbsidan http://www.post-art.se den förklarar i bild vad jag försöker med ord beskriva. Ett roligt och intressant fenomen.
Guldkorn: Den låga graderingen av landskapsmåleriet som du skriver är säkert ett skäl till att det sällan prioriterades av konstnärer på 1700-talet. Och färgtuberna (kom väl nån gång i början på 1800-talet?) påverkade otivelaktigt möjligheterna att måla i naturen, men det finns ju trots det ganska mycket landskapsmåleri innan färgtubernas tid, t ex holländarna och Poussin och andra.
Pre-tub landskapsmålarnas metod att göra skisser i naturen och måla den färdiga bilden i ateljén praktiserar jag själv helst numera efter en hel del erfarenhet av måleri i samband med blåst, regn, insekter, löv, barr, överdrivet intresserade barn och hundar osv. Men man missar naturligtvis lite av impressionisternas trumfkort, den direkta upplevelsen av motivet.
När det gäller Roslin, kanske det helt enkelt inte finns särskilt mycket annat än porträtt att visa upp.
Rickard: Aha, en annonskampanj med Roslingubbar! Det kanske var det jag hade i bakhuvet när jag skrev om H&M-reklam.
Post-artbilderna ser ju fina ut, kanske kan dom bidra till att de gamla mästarnas verk uppmärksammas.
Landskapsmåleri fanns tidigare – men friluftsmåleriet kom inte igång förrän i slutet av 1800-talet.
Naturligtvis har man skissat landskap – Erik Dahlberg är ju känd för sin dokumentation (främst för militära ändamål) – men den gjordes inte i olja.
Akvareller finns också – som målats utomhus – i gynnsamt väder.
Om inte denna Wikipediaartikel har fel så uppfanns tuben på 1870-talet. http://en.wikipedia.org/wiki/En_plein_air
Jag hittar just nu inte de böcker där jag läst om det – men minns också från mina lektioner i konstvetenskap att föreläsarna berättade om detta.
Dessutom fanns det som info på alla improssionistmuseer jag besökte i Frankrike sommaren 2006 – impressinismen kom igång på grund av målartubens uppfinnande – impressionisterna kunde sitta på plats och dokumentera – inte bara på landet utan även i staden, vid St Lazares tågstation, på cabaré och krog och i parkerna.
Och trots att tuben uppfunnits så var det många som föredrog att sitta inomhus – liksom du.
Marcus Larsson målade aldrig ute. Han lät fotografer ta bilder av vattenfall i Småland – som sedan användes som förlaga – tillsammans med ett par mossiga stenar.
Fotot användes även av flera impressionister och senare konstnärer. Zorn och Much är några kända fotografer/målare.
Hoppas att jag inte låter för mästrande eller besserwissrande. Ber om ursäkt i så fall. Det är inte min mening.
Angående Roslinmåleri i modernare stil så såg jag något på Konstnärshuset för några år sedan – det var ett samarbete med Hallwylska – kommer inte ihåg vem konstnären var.
Guldkorn: – Kommentarer med länkar blir lite fördröjda eftersom jag måste godkänna dom p g a spamproblem.
Så Marcus Larsson målade inomhus, ja det kan man nästan ana sig till av hans dramatiska landskap. Jag tycker faktiskt att det ibland kan vara en fördel att inte vara alltför låst av att ha motivet framför näsan. Kanske skulle Marcus Larssons bilder blivit lite tamare om han suttit ute och målat, det hade kanske begränsat hans fantasi?
Jag har ofta undrat hur Zorn lyckades måla vatten så oslagbart bra. Har hört att han studerade vågor under sina båtresor till Amerika. Men kanske använde han helt enkelt foton.
Ang besserwissrandet så kanske vi sitter i samma båt. Uppskattar dina kommentarer, liksom din blogg.
Bra att du förstår mitt besserwissrande – inte för att en besserwisser egentligen kan tåla en annan besserwisser – vi vill ju liksom båda vara högst upp på kunskapens gödselstack – så att säga. Två drottnningar/divor kan inte vistas i samma rum – detsamma gäller två besserwissrar.
Men jag ska försöka ödmjuka mig så att jag inte blir utslängd från detta rum som jag trivs bra i.
Nu har jag sett Roslin-utställningen. Jag såg den två gånger – en gång på fredagen – men jag och barnen blev utkörda när vi bara sett hälften av måleriet – museet stängde.
Vi ville förstås se mer – så vi återkom dagen därpå – i god tid – hyrde audioguider och njöt oss igenom prakten.
Denna gång hann vi ner till foajén innan vakterna började vifta med sina ”nu-stänger-vi-klockor” – ett förfärligt oljud – får de inte tinnitus av det?
–
Egentligen vill jag se utställningen en gång till – men det är väl inte ekonomiskt försvarbart att åka till Stockholm bara för det – antar jag…
Guldkorn: Jag har egentligen inget problem med besserwissrar, så länge dom vet vad dom pratar om – och så länge tvåvägskommunikation är möjlig. Här är för övrigt en besserwisseranalys: http://nihonshu.blogsome.com/2007/07/04/besserwisser/
Har fått för mig att du håller till på Skansen i Stockholm ibland, men du bor tydligen i Skåne?
Guldkorn: Har surfat runt lite mer på dina bloggar. Fascinerande, du har ju ett imperium på webben! Kontakta mig gärna på borje@hoglander.se
Bästa konstkännare!
Jag har väldigt stor respekt för alla konstkännare. Jag skulle vilja veta vilken skillnad i konstnärsskapet det är mellan Alexander Roslin och Jonas Forsslund (1754-1809). Jag är bara en enkel betraktare av alla de konstverk de två personerna presterat. Mina konstnärsögon är inte de mest noggranna även fast jag har konstnärer som Frisendahl i mina anor.
Med vänliga hälsningar Martin bergman
Martin: Ja det var en fråga som vi nog får skicka vidare till dom visa läsarna av denna blogg. Ärligt talat har jag tills nu inte hört talas om Jonas Forslund (1754-1809). Aldrig någonsin! Kollade lite på nätet och visst finns han, men varför så okänd? I Signums Svenska konsthistoria (13 tjocka band) nämnas han bara på två rader som elev till Sergel, i Nordisk Familjebok, Uggleupplagan lite utförligare. Jag är i varje fall inte kompetent att göra någon jämförelse med Roslin. Nån som vet nåt mer om Forslund?
Hej Börje!
Tack för din kommentar
Forsslund beskrivs enligt citat från Nordisk familjebok här nedan. Han uppmärksammades också i samband med Linné jubileet den gångna sommaren. Vid Uppsala universitet fanns en byst av Linné d.y gjord av Forsslund. Den fanns vid podiet i samband med kejsar- och kungbesöket. Men framför allt är det väl samlingen vid Gripsholms slott som är känd.
Citat NFB
Forsslund, Jonas, målare och skulptör, föddes 1754 i Fors socken, i Jämtland. I Uppsala, där han i unga år var anställd i handel, sysselsatte han sig på lediga stunder med försök i pastellmålning och utförde sålunda ett porträtt af Gustaf III, vilket uppsattes på rådstugan. Hertig Karl, som vid den tiden stundom vistades i Uppsala, uppmärksammade honom slutligen och satte honom i tillfälle att komma till Stockholm, där han blev elev vid målareakademien. Forsslund. åtnjöt därjämte enskild handledning av pastellmålaren Lundberg, men sysselsatte sig ibland även med modellerande. 1794 blev han medlem av akademien och några år därefter professor vid densamma. Han utvecklade mycken flit som porträttör i pastell och olja samt såsom skulptör av medaljonger och byster. Bland hans bästa arbeten nämnas Gustaf III med gemål och son, stor familjetavla i olja, som numera lär förvaras på Frötuna i Uppland; Gustaf IV Adolf, promenerande med sin gemål, kroppsstor målning i olja, nu på Gripsholm; porträtt, i pastell, af greve Nils Gyllenstierna och hans grevinna, f. Ribbing, å Björksund i Södermanland; byster af Matthias Rosenblad (gips), i Sundhetskollegium, af Linné (gjuten i brons), inköpt till Åbo universitet, m.fl. Därjämte utförde F. åtskilliga medaljonger i biscuit (hvitt porslin) och gips. Hans pastellmålningar äga mycken lätthet i utförandet och, i hans bästa och väl behållna arbeten, en behaglig, ehuru något fadd, färgton. Dermot är hans karakteristik medelmåttig nog, och hans teckning ej alltid tilltalande eller fullt riktig. Som porträttör i olja var Forsslund. en lärjunge av Pasch, men saknade dennes kraftiga teckning och färgharmoni. Merendels rörde han sig mindre lätt med penseln än med kritorna. Minst lycklig förefaller han som skulptör. Forsslund. dog i Stockholm d. 9 Mars 1809.
Det är onekligen lite förvånande att Jonas Forslund inte är mer känd. Hans konstnärsskap ligger naturligtvis nära Roslin. Tag en närmare titt på den stora målning föreställande Gustav den IV Adolf promenerande i Hagaparken tillsammans med sin gemål Drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina Prinsessa av Baden som hänger på Gripsholms
slott i Mariefred och bedöm själva. Läs mer om Forslund på hemsidan nedan Med bästa hälsningar son son son son son son Ove Forslund
http://hem.bredband.net/oveforslund/forslund.htm
Tack Martin B och Ove F för mer upplysningar om Jonas Forslund. Nog känner jag igen bilden av Gustav IV med gemål, fast jag uppenbarligen inte lagt namnet på minnet.
Gustav IV Adolf 1778-1837, kung av Sverige.
Fredrika Dorotea Vilhelmina 1781-1826 Drottning av Sverige, Prinsessa av Baden.
Målning av Jonas Forsslund, Gripsholms Slotts samlingar.
En naturlig förklaring till att Jonas Forsslund inte är mer känd är kanske av den anledningen att ett av hans förnämsta verk är föreställande just Gustav den IV Adolf. Den bortglömde svenske kungen han som bära hela skulden för att Sverige förlorade en stor del av konungariket Sverige, den del som i dag kallas Finland. Det slutade inte bättre än att kungen fick abdikera och hans son kronprisen aldrig fick göra anspråk på den svenska tronen. Det bar sig inte bättre än att Kung Gustav den IV Adolf slutade sina dagar som skild boende helt allena i Schweiz under namnet Överste Gustavson. I Stockholm finns ett otaligt antal statyer föreställande alla möjliga kungar men inte en staty över Gustav den IV Adolf. På samma sätt kanske konstnären som målat av honom också skulle glömmas bort.
Jonas Forslund d.y.
Tack alla,
för kommentarer kring Jonas Forsslund. Din blogg Börje ska ju handla om Alexander Roslin. Jag hoppas att någon fortsätter ”tråden” kring honom. Förhoppningsvis kanske det också kommer jämförelser med de två konstnärerna.
Mvh Martin B
Hej!
Tack för mycket bra info om en av mina konstnärsidoler, Alexander Roslin. Jag är helt såld på hans konst! Såg utställningen idag och blev så nöjd. Köpte med mig katalogen hem och nu ska här njutas i stora lass!
Vänligen Helena, Antikvitets-studerande.