Skålar och krukor, all slags keramik, verkar vara ett favoritmotiv för många som målar. Så varför inte prova själv tänkte jag, med färsk inspiration från fantastisk 2000-årig germansk keramik i Köln.
Ny akvarell: Kruka I, ca 25×25 cm
Lager på lager med ockra, bränd umbra, engeskt rött och indigo. Bakgrunden mest indigo och sepia.
Några andra krukmålare: Monica Månsson, Bodil Hedlund och Linda Bolander.
Fin kruka, Börje. Jag börjar känna igen ett visst Börjehandlag i bilderna. Visst är det märkligt hur vi så kan lära differentiera teknik, fastän det faktiskt är finlir? Indigo är härligt. Använder du W&N eller Schmincke?
Tack för tipset om Lena K. Mycket intressant stoff!
Akvarellådan är lätt kaotisk: just nu billiga ryska färger i kopp blandat med Lukas på tub (bl a indigo), nån enstaka Schminke finns kanske också och såklart W&N för Antwerp och New Gamboge och några till. Antagligen borde man hålla mer ordning på pigmentvalet men jag har hittills inte upptäckt någon direkt nackdel av att blanda fritt. Möjligen lär man sig hur pigment av ett visst fabrikat beter sig och det kan ju vara bra.
Papper däremot är så gott som alltid fingrängad Arches 300 gram. Jag tycker papper betyder mer för resultatet än fabrikat på färgerna i den meningen att pigmenten sprider sig och biter helt olika på olika pappersfabrikat.
Differentiera teknik? Jo akvarell kan verkligen ge ett personligt avtryck, fast det spännande med akvarell tycker jag är färgernas förmåga att själva forma uttrycket, och att försöka lära sig behärska det lite slumpmässiga. En kamp som nog aldrig avslutas, i varje fall inte för mig.
Intressant. Jag älskar fabriono, tycke ofta jag lyckas bäst på den grova grängen. Igår målade jag på ett satängpapper som jag ofta misslyckas på. Det är bra med utmaningar. Det du säger om akvarell är sant, att det finns något slumpmässigt, som om man vågar, kan ta en till spännande kreativa platser. Och kampen – är det inte den det handlar om hela tiden?
Fabriano är ett mycket bra papper. Anledningen till att jag håller mig till Arches är huvudsakligen att det troligen är det mest slitstarka papperet på marknaden. Jag målar oftast ganska vått med en hel del uttorkningar och bearbetning, men Arches verkar hålla för närmast obegränsad misshandel.
Visst är akvarell en utmaning. Jag målar en hel del i akryl också men återkommer alltid till akvarell. Det finns nån charm med det materialet som är oemotståndlig: det omvända tänkandet, behovet av planering, och så pigmentegenskaperna, hur de olika färgen flyter ut och biter.
Olja däremot har jag aldrig begripit mig på, torkar aldrig, kladdigt, svårt att ändra, komplicerat med linolja och terpentin. Lite gammeldags kort sagt. Men visst kan man få en lyster i oljemåleriet som kanske är svår att uppnå på annat sätt – om man bara har tålamod att lära sig tekniken.
Ska testa Arches. Bra att det tåler så mycket.