 Kejsaren I Roms portar |
 Kejsaren II Kungars död |
 Kejsaren III Svärdens fält |
 Kejsaren IV Krigets gudar |
Det är svårt att slita sig när man väl börjat läsa Conn Igguldens romansvit Kejsaren om Julius Caesar och människorna runt honom århundradet före Kristi födelse. Böckerna följer i stora drag kända historiska fakta, men avviker på en hel del punkter. Att Brutus skulle ha varit bardomsvän med Caesar är väl således en fri fantasi liksom att Caesars unge släkting Octavianus skulle ha deltagit vid hans sida i kriget i Gallien.
Iggulden kommenterar dock själv i slutet på varje bok de viktigase avvikelserna som gjorts för att göra berättelsen mer sammanhängade och höja dramatiken, så han är förlåten. Själva stämningen och många detaljer känns dock genuina.
Några av personerna:
 Gaius Julius Caesar 100-44 f.Kr. |
 Marcus Antonius ca 83-30 f.Kr |
 Octavianus 63 f.Kr-14 e.Kr |
 Marcus Iunius Brutus ca 85-42 f.Kr |
 Gaius Marius 157-86 f.Kr |
 Gnaeus Pompejus 106-48 f.Kr |
 Cleopatra VII av Egypten |
 Caesarion 47-30 f.Kr. |
Undrar just varför romartrenden som verkar pågå överallt sedan några år kommit just nu? TV-serier och böcker produceras i mängd, ofta dessutom av hög kvalitet. 60-talets antika mastodontfilmer hade ofta en biblisk slagsida, så är det väl sällan numera med undantag för Mel Gibsons blodiga excesser i The Passion of the Christ. Har det något att göra med imperiers och kulturers uppgång och fall som känns aktuellt i våra dagar?
Fyra poäng **** där den sista boken är den i mitt tycke starkaste.
Roms Portar – ISBN: 9789100104672
Kungars död – ISBN: 9789100108175
Svärdens fält – ISBN: 9789100111786
Krigets gudar – ISBN: 9789100115050
Andra bloggar om: böcker, romarriket, antiken, Caesar, Conn Iggulden
Skräp. Jag fattar inte vad poängen är… Varför skriva ”historiska” romaner om man tar bort så mycket av de etablerade historiska fakta att det helt enkelt skulle kunna handla om en ren fantasi? Iggulden kunde lika gärna ha skrivit om Aliens från yttre rymden. Att säga att det här är ”baserat på Caesars liv” är rent marknadsföringstrams. Det är 90% fantasi.
Caesar var något av sin tids George W. Bush när han förklarade Gallien ”passiviserat” och därmed gav sig själv (och den romerska republiken) fria händer att intervenera i varje liten byfejd i området utan att det kunde kallas aggression. Betänk detta när ni läser om ”Gaius” och den fullständigt fiktiva relationen med ”barndomsvännen” Brutus… Hur kan man hitta på nåt så dumt???
David: (1) Jag förstår din irritation. Det är klart att det kan skapa rätt mycket förvirring att medvetet förfalska historien. Själv läste jag böckerna som ren fiction och försökte bortse från påhitten.
(2) Till bilden hör väl förstås att Galliska stammar tidigare invaderat Rom, så kanske såg man erövringen som en pacificering av Gallien där Caesar lär ha avlivat en miljon människor. En trygg fredlig samexistens var förmodligen inte ett alternativ i dåtidens tänkande. Den starkare har väl alltid tagit sig den rätt han ansett sig behöva. Då som nu tror jag knappast man brydde sig särskilt mycket om rätt eller fel när det gällde att trygga den egna säkerheten, eller som i romarnas tankevärld att vinna ära.
Jag förlåter nog också Conn Iggulden.:)
Brutus var betydligt yngre än Caesar, så han kan inte ha varit en barndomsvän… men Conn Iggulden gav mig en ovanligt bra historia. Om han inte är så noga med fakta, så verkar han vara en stor mänskokännare. Han fick mig att förstå inte bara varför Brutus gjorde som han gjorde utan också hur det kändes. Hans historia var kanske inte helt sann… men den kändes så. Den kändes trovärdig.
Man skulle kunna fråga sig: vad gör vi med en historia som bara är en samling fakta som det inte går att förstå, som det inte finns mening i? – Fast jag tycker nog att det var rätt och på sin plats att Conn Iggulden berättade om sina avvikelser.