Jag har inget emot gränsöverskridande inom konsten, att man till exempel blandar olika
discipliner, så länge som man inte glömmer bort det konstnärliga uttrycket. Men det är
väl just det man ofta gjort inom samtidskonsten.

Konstnären ska vara filosof och understödja sitt verk med en filosofisk diskurs, eller
tvärt om. Oftast blir väl resultatet att varken filosofin eller konstverket blir särskilt
intressant.

När man läser bloggar får man lätt intrycket av att hela det samtidskonstnärliga konceptet
bara är en slags ungdomsrevolt mot oss modernister (=dinosaurierna), ett sätt att göra det
lätt för sig. Gärna lite revolt och nytänkande säger jag, men då bör det väl finnas
kvalitet och substans också. Tyvärr lämnar större delen av den trendiga samtidskonsten mig
helt oberörd – inte för att den skulle vara svår att förstå, utan för att den inte säger något.

För den måste väl ta slut någon gång i alla fall och liksom andra konstliga
trender gå över i något annat, ett paradigmskifte efterlyses.

Om det nu är effektsökeri för att göra sig ett namn, vilket jag misstänker,
så kan man undra vad som ska bli nästa steg, jag menar när det offentliga kissandet
inte längre är nytt?

Det finns ju, som Du skriver, en hel del att hämta från gamla tiderns marknads-gyckel.