Pisskonsten i Umeå har väckt en del uppståndelse. Ändå är det varken något nytt eller unikt med urin och fekalier i konsten. Se till exempel denna sammanställning av pisskonst före 1997.
Kroppsvätskor i konsten anses kunna ge starka och bra konstverk. Javisst, kanske en gång eller två, men detta evinnerliga pinkande decennium efter decennium får i varje fall mig att rynka på näsan.
Lars Vilks konstaterar i en kommentar till Itziar Okaritz performance i Umeå att ”Det är ännu inte möjligt att rikta ett framgångsrikt angrepp mot ett feministiskt projekt”. Antagligen har han rätt. Ändå dristar jag mig till att undra om inte en performance av Okaritz typ i en annan tid (brutalare men mer uppriktig än vår) skulle ha hört hemma inte inom konstvärlden utan snarare på etablissemang som Kiviks marknad eller kringvandrande menagerier bland skäggiga damen och siamesiska tvillingarna. Eller kanske rent av på ännu mer obskyra etablissemang där publiken kan få utlopp för allehanda sexuella preferenser. Sen må det ligga hur mycket filosofisk diskurs som helst bakom.
Jaha, piss och skit är konst enligt den institutionella konstteorin. Tyvärr blir då risken att även det omvända gäller.
Andra bloggar om: konst, samtidskonst, konstteori
Pingback: Jonas Mosskin» Blog Archive » Svårt att kissa innovativt nuförtiden
Jag undrar ibland vad man kommer att kalla den här märkliga fixeringen vid
urin och andra kroppsvätskor i efterhand? Konstens kiss- och bajs period?
Och hur kommer de här ”verken” att värderas i efterhand? Som epokgörande
eller bara som ”skit”?
För den måste väl ta slut någon gång i alla fall och liksom andra konstliga
trender gå över i något annat, ett paradigmskifte efterlyses.
Om det nu är effektsökeri för att göra sig ett namn, vilket jag misstänker,
så kan man undra vad som ska bli nästa steg, jag menar när det offentliga kissandet
inte längre är nytt?
Det finns ju, som Du skriver, en hel del att hämta från gamla tiderns marknads-gyckel.
Inga: Effektsökeri är väl kanske rätta ordet.
Jag har inget emot gränsöverskridande inom konsten, att man till exempel blandar olika
discipliner, så länge som man inte glömmer bort det konstnärliga uttrycket. Men det är
väl just det man ofta gjort inom samtidskonsten.
Konstnären ska vara filosof och understödja sitt verk med en filosofisk diskurs, eller
tvärt om. Oftast blir väl resultatet att varken filosofin eller konstverket blir särskilt
intressant.
När man läser bloggar får man lätt intrycket av att hela det samtidskonstnärliga konceptet
bara är en slags ungdomsrevolt mot oss modernister (=dinosaurierna), ett sätt att göra det
lätt för sig. Gärna lite revolt och nytänkande säger jag, men då bör det väl finnas
kvalitet och substans också. Tyvärr lämnar större delen av den trendiga samtidskonsten mig
helt oberörd – inte för att den skulle vara svår att förstå, utan för att den inte säger något.