Jag har tittat igenom den 10 timmar långa brittiska TV-serien ”I, Claudius” från 1976 på DVD. Serien i tretton avsnitt som är baserad på Robert Graves roman från 1934 sändes i Svensk TV på 70-talet. Känns märkligt att återse den efter 30 år (men nu i färg och med bättre skärpa!) och minnas vissa scener som om de var från igår. Har man börjat titta går det inte att slita sig.
Man blir ganska tagen av historien och dramatiken. För att inte tala om det utsökta brittiska skådespeleriet (Derek Jacobi som Claudius, Siân Phillips som Livia, John Hurt som Caligula och andra). Visst känns det ibland som filmad teater – (spelade man faktiskt så här för bara 30 år sen? – måste ha glömt det). Men det lätt teatrala stör inte, det passar snarare in perfekt.
Och så scenografin! Det gick faktiskt att göra storslagen kostymflim innan datoranimeringens tid. Man får aldrig se gladiatorspelen eller härarnas sammandrabbningar, men dramatiken är oförändrat nervslitande. Och interiörerna – så vackra! Man känner lust att styla om hemma med kolonner, väggfresker och mosaikgolv! Det är ju så man ska bo!
Parallellerna till nutiden drar man osökt, giftmorden och avrättningarna är kanske färre nu, men de onda avsikterna, försåtligheten, intrigerandet i stort och smått – är det verkligen annorlunda idag? Kanske bara lite smartare.
Dramatiseringen följer rätt så väl verkliga händelser, så långt man vet. Ett ganska ambitiöst forskningsprojekt – I, Claudius Project – har nämligen studerat just det. (Tack till Stationsvakt för länktips) Till och med skådespelarnas porträttlikhet med sina förebilder bedöms.
Claudius själv har i TV-serien kanske gjorts en aning snällare än verklighetens kejsare, men det sväljer man gärna. Serien är enastående och håller väl att ses även efter 30 år.
Andra bloggar om: romarriket, antiken, film, TV
Kul att läsa om gamle Claudius igen. Här i huset följde vi serien med
stor spänning från avsnitt till avsnitt på den tiden det begav sig.
Sedan dess har vi även kollat in minst en reprisomgång. Jag har i alla fall
sett allt som varit möjligt och minns vissa avsnitt ordagrant. Han stammning
är ju bara suverän! Vet inte om jag skulle våga se om de efter så lång tid.
Inte mycket klarar av att åldras så, men eftersom Du rekommenderar den igen
så kanske….
Måste gå in på länken o kolla. Roligt att det var så nära verkligheten, det
visste jag inte.
Inga: Jovisst går det att se om ”Jag, Claudius”. Fast jag måste ha missat repriserna, så jag var inte
så uppdaterad.
Ser också fram mot den fortsättning på serien ”Rome” som tydligen håller på att spelas in
nu. Den första säsongen var riktigt bra (sändes i TV 5, och jag såg reprisen på video).
Tidsmässigt ligger den före Claudius, men historien med Caesar och hans adoptivson Octavianus/Augustus ansluter ju nästan direkt.
På tal om Caesar så har jag precis läst de tre första delarna av Conn Igguldens: ”Kejsaren”.
Väntar otåligt på att den fjärde och sista delen ska komma ut i pocket den 18 juni.
Kanske är det ingen stor romankonst, mest spänning och med en del avvikelser från kända
historiska fakta. Men författaren håller dramatiken igång och verkar väl påläst om romartiden. Han
kommenterar dessutom själv i en efterskrift de historiska avvikelserna i varje del och
varför han gjort dem i sin text. Så jag kan förlåta honom.
Tack för tips om andra historiska berättelser. Ska kolla läget med äldste sonen som har koll på sånt här
Han kan få presenta mig med en Rome.