Kommentarer till ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”

Av: Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken « Börjes konstblogg

Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken « Börjes konstblogg — Thu, 31 Mar 2011 19:15:56 +0000

[…] när samtidskonsten handlar enbart om idéer. Hur utbildar man sig i att få idéer? Och vi har ju Lars Vilks ord – för övrigt helt trovärdiga – på att det bara behövs tre dagar för att utbilda […]

Av: Den evolutionsbiologiska konstteorin « Börjes konstblogg

Den evolutionsbiologiska konstteorin « Börjes konstblogg — Sat, 18 Dec 2010 18:00:23 +0000

[…] förefaller enligt kritiken nästan alltid bli något “sjukt angeläget”. Att bli samtidskonstnär kräver heller inga nämnvärda förkunskaper. Jag är […]

Av: Arty om Monica Bonvicini och om arkitektur och stadsbyggnad « Börjes konstblogg

Thu, 16 Dec 2010 22:15:33 +0000

[…] en konstnärs framgång idag, konstverket i sig är ovidkommande. (Se Lars Vilks, Martin Schibli: “Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”). Kommentarer […]

Av: Negativismen inom konsten « Börjes konstblogg

Negativismen inom konsten « Börjes konstblogg — Fri, 26 Nov 2010 13:43:17 +0000

[…] här verklighetsbeskrivningen stämmer ju för övrigt mycket väl med Vilks & Schibli: “Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar“, bortsett från att den boken tvärtemot Stjenfeldts och Thomsens bok bejakar […]

Av: Kristian J

Kristian J — Sat, 16 May 2009 17:21:38 +0000

Stopp, jag lägger detta inlägg i nutid (dvs 2009)

Av: Kristian J

Kristian J — Sat, 16 May 2009 17:09:00 +0000

Avsaknad av gränser verkar inte hjälpa den med brist på kreativitet. En provokation kanske hjälper? Men fungerar provokativ konst? Den som blir provocerad tycker inte om vad den ser, blir ev. förbannad och ser inte mer. Den som tycker om den provokativa konsten blir uppenbarligen inte provocerad och då fungerar den inte heller.
Den som kan göra bra konst trots snäva ramar tycker jag är mest beundransvärd.

Av: Börje

Börje — Fri, 31 Aug 2007 18:11:34 +0000

Eva: Antagligen är det så att konsten idag är tvådelad, dels essentiell eller möjligen emotionell kopplad till den Kantska konstteorin, dels institutionell eller huvudsakligen intellektuell. Inte för att jag begriper särskilt mycket av bakgrunden till denna uppdelning, men resultatet oroar mig.

Tendensen verka ju vara att det som räknas på internationella biennaler och trendiga gallerier är den intellektuella, filosofiskt baserade konsten, som verkar bli alltmer en intern historia för ett begränsat och isolerat konstetablissemang. Den konstintresserade allmänheten har helt enkelt inget att hämta där längre, det finns sällan något emotionellt uttryck som kan tala till många människor. Och vad ska i så fall samtidskonsten vara bra för? Den når ju inte fram någonstans, påverkar ingen, gör ingen skillnad, fyller ingen funktion.

Nåja, Vilks rondellhundar har naturligtvis påverkat, men inte som konstnären räknade med – att testa konstvärldens gränser vad nu det ska vara bra för, utan snarare på samma sätt som att bränna ner en moské. Så mordbrand skulle väl också räknas som konst om bara någon höjdare i konstvärlden annammade en sådan manifestation. Men är man inte då snarare politisk agitatör än konstnär?

Nu tror jag väl knappast att den ”vanliga” konsten kan förändra världen i någon större utsträckning, men den kan i bästa fall glädja folk, kanske till och med väcka tankar. Så låt oss fortsätta vara enbart ”bildmålare”, hur gammaldags det nu än må vara.

Intressant att du gått på konstskola, så har även jag fast det var en kort period i unga år, sen dess förstås ganska många kurser.

Av: Eva Nygren

Eva Nygren — Fri, 31 Aug 2007 17:05:13 +0000

Jag har gått på konstskola i Jerusalem, mellan 1972 och 1974. Det var en fin utbildning har jag insett rätt sent, den motsvarade då vårt Konstfack.
Men en gång fick vi en uppgift att göra ett verk som byggde på en idé, conceptual art som det heter på engelska. Jag gjorde en grej som jag tyckte var väldigt intressant. Jag fotograferade städverktyg, sopborste, skyffel, etc utan något annat i bilden. De var i dockformat. Bredvid dessa foton ställde jag upp både dessa dockredskap och motsvarande redskap i verklig storlek. På fotona syntes inte vad jag hade fotograferat, om det var de små, oanvändbara, eller de ”verkliga”. Mina lärare som skulle bedöma var väldigt förtjusta. Sedan bad de mig förklara vad jag menade med det jag hade gjort och vad som var idén. Då sade jag (en mycket, fram till dess, lydig och auktorärt uppfostrad person) att ”om ni inte förstår det då har jag misslyckats med mitt verk”. De krävde att jag skulle göra en som du kallar intellektuell diskurs som du benämner det och jag vägrade faktiskt, säkerligen beroende på att jag inom mig kände mycket starkt att jag hade rätt och de fel. Jag blev underkänd på uppgiften.

Av: Börje

Börje — Wed, 29 Aug 2007 20:50:47 +0000

Eva: Bra uttryckt, man blir lätt lite kluven. Dels vill man självklart vara öppen och fördomsfri även inför det som inte tilltalar en personligen, dels har man sina egna preferenser där mycket av det nya inte har någon plats.

Personligen tycker jag nog att mycket av det som görs i dag av konceptkonst, installationer, happenings osv är ganska ointressant, det är alldeles för intellektuellt. Konst ska som du skriver, åtminstone för mig, ge en icke-verbal upplevelse för att överhuvudtaget räknas.

Konst som kräver en åtföljande filosofisk diskurs för att kunna uppfattas är ju verkligen allt annat än icke-verbal. Den sortens konst passar väl bättre inom filosofins domäner.

Av: Eva Nygren

Eva Nygren — Wed, 29 Aug 2007 11:45:44 +0000

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta: jag både håller med dig och inte. Jag tycker nog själv att nytänkande inom konst är en mycket viktig del av konsten. Men det kan ju vara det egna nytänkandet, frikopplat från vad som händer på ”konstscenen”, alltså din egen utveckling. För opportunism i skapandet är livsfarligt tycker jag.

Men jag håller med dig i det du skriver om skönhet och emotion. En viktig sak för bildkonsten är att ge åskådaren, den upplevande, en upplevelse som är icke-verbal. Så tänker jag. Men det behöver inte nödvändigtvis vara det sköna. Men det kan vara. Det som är fint med bildkonsten är just att den är icke-verbal, vilket gör att det kan kännas rätt tungt att diskutera konst för varje mening tar en liksom längre och längre bort från det jag kallar konstupplevelse.

Fördomsfritt förhållningssätt är viktigt i förhållande till konst, tycker jag. Jag tycker att jag genom att titta på mycket konst genom åren, har fått en ödmjukare inställning och kan njuta av fler sorters konst. Det känns viktigt att det är den egna upplevelsen man har, den subjektiva inre upplevelsen som jag skrev om i JAHAJA, inte en som man blir delgiven genom mediernas gurus.

Av: Börjes konstblogg » Arty om Monica Bonvicini och om arkitektur och stadsbyggnad

Wed, 04 Apr 2007 19:00:29 +0000

[…] Vi får ytterligare en bekräftelse på riktigheten i tesen att nätverksbyggande och kontakter betyder allt för en konstnärs framgång idag, konstverket i sig är ovidkommande. (Se Lars Vilks, Martin Schibli: “Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”). […]

Av: Börjes konstblogg » Konsthögskolans elevutställning

Börjes konstblogg » Konsthögskolans elevutställning — Fri, 26 May 2006 06:53:02 +0000

[…] Den Internationella Samtidskonsten, DIS (Enligt Lars Vilks terminologi) som den ser ut i dag verkar snarast vara en återvändsgränd. Säger den egentligen något om livet eller världen som är värt att veta? Som inte sägs bättre på annat sätt? […]